Jag föredrar att byta om i omklädningsrum som är avsedda för kvinnor. Så gammaldags är jag. Faktum är att jag inte behandlar mina manliga vänner på riktigt samma sätt som mina kvinnliga. Jag drar upp en intimitetsgräns och väljer ofta att inte anförtro mig om lika privata ämnen till en man som till en kvinna. Jag är troligtvis i gott sällskap, även i jämställda Sverige. Är det att diskriminera männen? Jag respekterar dem. Behandlar dem vänligt och hövligt. Men jag anser att jag själv bestämmer var min gräns går för hur intim jag vill vara med andra.
Jag har inga problem med att ta personer av det motsatta könet i hand. Det har däremot mannen som fått sparken från hemtjänsten i Härryda kommun, som DN skrivit om. Han hänvisade till sin religion – islam – och förklarade varför han inte önskar ta sina kvinnliga kollegor i hand. Detta upplevdes som en kränkning. Kommunen ställde ultimatum – i Härryda måste man ta alla i hand när man hälsar, eller så får man inte arbeta kvar. Till sist revs mannens anställningskontrakt. För detta har han nu anmält kommunen till Diskrimineringsombudsmannen som ännu inte meddelat sitt beslut. Måste man ta i hand för att få arbeta i en svensk kommun?
Jag anser att jag själv bestämmer var min gräns går för hur intim jag vill vara med andra.
— Frida Park
Hade mannen helt avstått från att hälsa på kvinnorna hade det varit problematiskt. Att hälsa på någon, medelst bugning, nick, vinkning, hand på bröstkorgen eller handslag, är att visa hövlighet och vänlighet. Att förvägra någon detta helt är kränkande. Men det innebär faktiskt inte att man alltid måste behandla alla exakt lika, i alla fall inte så länge handskakning inte är lagstadgat.
Det finns många faktorer att ta hänsyn till i det här fallet. Även många muslimska kvinnor undviker att ta män i hand. Man kan alltså inte omedelbart avfärda mannen som varandes kvinnofientlig. Mannen i fråga kan naturligtvis ha en kvinnosyn som är klandervärd, men det är inte klarlagt. Kanske handlar det helt sonika om den intimitetsgräns vi alla, oftast omedvetet, utifrån till exempel övertygelse eller etik, har dragit upp för oss själva.
Man kan rimligtvis fråga sig hur lämpligt, eller ens praktiskt genomförbart, det är för någon med ovilja att vidröra andra kvinnor än fru, dotter, syster eller svärmor att arbeta i hemtjänsten. Det är inte ovanligt med arbetsuppgifter som innebär att vara mycket nära personer av motsatt kön i utlämnande situationer som dusch och intimitetshygien. Å andra sidan gäller det även de många kvinnor av muslimsk bekännelse som utan tvekan gör ett gott arbete inom vård och omsorg. Om muslimska kvinnor på ett professionellt och respektfullt sätt kan vidröra brukare eller patienter (som ju är något annat än kollegor), varför skulle inte en muslimsk man?
Och här någonstans finner vi knäckfrågan. Om mannen menar att kvinnor kan det, men inte han – då är nog inte hemtjänsten den lämpligaste arbetsplatsen. Om arbetsgivaren gjort ett felaktigt antagande – mannen kanske visst menar att han kan det – då har kommunen agerat fördomsfullt.
