Equmeniakyrkan har fått nya kyrkoledare – Karin Wiborn och Niklas Piensoho. Skillnaden mellan dem kan tyckas stor, men det är bara på ytan. De som känner dem väl berättar inte minst om deras Jesuscentrering och längtan efter att de lokala församlingarna ska blomstra.
Stödet för det nya ledarparet var massivt på kyrkokonferensen. I den slutna omröstningen gav hela 98 procent stöd åt Wiborn och Piensoho fick stöd av 79 procent. Men varför skilde det mellan dem? Kan det vara ett tecken på en intressant spänning i samfundet?
De som yrkade på avslag mot valet av Piensoho hade i huvudsak invändningar av karaktären att man inte så enkelt kan bli nationell ledare för en ny kyrka och tradition. Han måste rimligen stå för en pingsttradition efter att ha varit ledare för Filadelfiakyrkan i Stockholm under så många år. De som höjde den sortens invändningar kom, med något undantag, från församlingar i Stockholmsregionen.
Det här sättet att omfamna bredden i den kristna tron är en gåva till ekumeniken från Equmeniakyrkan.
— Fredrik Wenell
Bakom yrkanden på avslag finns naturligtvis teologiska motiv som förmodligen har att göra med Piensohos bakgrund i den väckelseinriktade delen av Missionsförbundet. Den som inte minst förkroppsligas av riksevangelisternas tydliga förkunnelse om Jesus. Stödet för Piensoho i de delarna av samfundet är enhälligt men, visade det sig, också för Wiborn. En del av de väckelsekristna invände mot att hon gick i Prideparaden, de ställde sig ändå bakom henne.
Visar stödet från Equmeniakyrkans väckelsekristna för båda kyrkoledarna att de har förmåga att inkludera dem som de teologiskt inte är överens med? Om det är en rimlig tolkning har andra samfund, och rörelser i samhället, mycket att lära av dem. Det gäller inte minst andra delar av det väckelsekristna Sverige. Det arvet, som ursprungligen kommer från bildarsamfunden, är väl värd att värna och återvända till.
Inom baptismen fanns exempelvis alltsedan begynnelsen praktiker för att hantera motsättningar och komma överens. I Missionsförbundet fanns det en förmåga att ta in och bevara det bästa från olika fromhetstraditioner. Metodismen bidrog, vilket den här konferensen visade, med nära relationer till en kyrka med förgreningar i hela världen men också med den självklara kopplingen mellan diakoni och personlig helgelse.
[ Fredrik Wenell: Låt inte politiken polarisera kyrkan ]
Ett tecken på att denna förmåga att härbärgera mångfald fortfarande finns visade konferensen i praktiken. Gudstjänsten på fredagskvällen avslutades med att konferensen stående sjöng den proklamerande sången om att ”Jesus han är svaret för vår värld i dag”. En timme senare fanns möjligheten att lyssna till ett nyfiket men lågmält samtal om andlig längtan i en fullsatt Betlehemskyrka. I samtalet var Jesus också svaret, men där skapades längtan på ett indirekt sätt.
Att kunna omfamna bredden i den kristna tron är en gåva till ekumeniken från Equmeniakyrkan, och de som tydligast uttrycker det i praktiken tycks vara de som stöttade valet av både Wiborn och Piensoho. På så sätt är det väckelsekristna i Equmeniakyrkan som genom att både vara nyfikna på andra, och genom att ha Jesus i fokus, visar vägen för samtidens kyrka.
[ Här väljs Karin Wiborn och Niklas Piensoho till nya samfundsledare för Equmeniakyrkan ]
