Hur många larm om prästers, diakoners och pastorers utsatthet för psykisk ohälsa ska det behövas innan problemet tas på allvar? Frågan är berättigad efter siffror återigen visar att präster, diakoner och kyrkoherdar ligger i topp när det handlar om risken för långtidssjukskrivning. Tidigare i vår publicerade tidningen Dagen en granskning om pastorers hälsa som pekade i liknande riktning. Hög arbetsbelastning, bristande församlingsengagemang och om svårigheter att balansera arbetslivet med sitt familjeliv, är några av faktorerna som nämns. Men det finns fler.
Många kyrkliga ledare vittnar om ensamarbete, särskilt i mindre församlingar och särskilt när det saknas präster/pastorer/diakoner. Dubbelarbete är inte ovanligt när vikarier för sjukskrivna kollegor saknas. Lägg därtill att utsattheten i en polariserad samtid där konflikter kan lägga sten på börda. En pastor uttryckte att den dagen hbtq-frågorna ska bearbetas går denne i pension. Inte för att frågorna inte är viktiga, utan på grund av uppriktigt oro inför att hamna i skottgluggen mellan de djupa diken många grävt i det skyttegravskrig som pågår. Konflikterna kan även handla om olika viljor mellan kyrkoherde och kyrkoråd eller mellan pastor och församlingsstyrelse – eller i arbetslaget. Det kan bli både smärtsamt och outhärdligt och skapa psykisk ohälsa.
Det är inte säkert att mer tydlighet och större styrning är det som skulle hjälpa den som törstar efter frihet.
— Frida Park
Tidigare har vi på ledarplats skrivit att pastor/präst/diakon inte är ett yrke, det är en kallelse. Men det finns en viktig distinktion att göra. Den inställningen kan den enskilde kyrkledaren ha, men inte arbetsgivaren. Styrelsen eller kyrkorådet måste se på den anställde som just en anställd, med tydliga och avgränsade förväntningar och arbetsuppgifter. Det kan bidra till att sätta de gränser och ramar som motar en ohållbar arbetssituation i grind. Hur många frikyrkoförsamlingar har en personalhandbok på plats, med tydliga ramar? Om inte, är det dags att överväga.
Men analysen behöver också gå djupare än så. Finns det en skillnad mellan äldre och yngre pastorer/präster/diakoner? Alla är vi olika. Det är inte säkert att mer tydlighet och större styrning är det som skulle hjälpa den som törstar efter frihet.
Troligen finns det även en attitydskillnad gällande psykisk ohälsa mellan generationerna. I dag finns en mycket högre acceptans inför att alla, även församlingsherdar och -tjänare, kan drabbas av psykisk ohälsa och att detta måste tas på allvar. Men attitydskillnaden gäller inte bara detta, utan även synen på kyrkan som sådan och ledarskap.
Hur förberedda är en ung generations präster/pastorer/diakoner på den verklighet som väntar i församlingen? Får man nödvändiga verktyg för att hantera en komplex och många gånger gränslös vardag med toppar och dalar i arbetsbelastning?
Det finns även en stor skillnad mellan generation X, Y och Z avseende synen på självförverkligande. Den som söker sig till kyrkan med frågan vad den kan göra för en själv har troligen hamnat snett, eller åtminstone på kollisionskurs med en äldre generation som sätter plikten framför allt.
Om yrket i tidigare generationer lockade personer med stor personlighet och förmåga att peka med hela profethanden eller herdestaven är det inte att säga för mycket att dagens generation kyrkledare ofta har ett större fokus på relationer och på yrkets människovårdande sidor. Det är inte konstigt om inkännande personligheter som utövar mjukt ledarskap kan vara mer utsatta för stress, konflikt och ökad arbetsbörda.
Många tror att det behövs en frimärkskrage så fort det ska knäppas händer.
— Frida Park
Som om detta inte vore nog är omgivningens förväntningar på en präst/pastor/diakon ofta stora och omöjliga att leva upp till. Diakonen ska hinna med alla som känner sig ensamma, som mår dåligt och behöver stöd. Pastorn ska inte bara hålla intresseväckande och lagom långa predikningar utan hålla i söndagsskolans musikstund och tonårslägrets coola happenings. Prästen ska klona sig och befinna sig på kyrkans öppna förskola, dagledigträffen och Getsemanestunden – samtidigt, eftersom många tror att det behövs en frimärkskrage så fort det ska knäppas händer.
Svårast att uppfylla förväntningarna blir det kanske särskilt i de fall då församlingen uttryckligen efterfrågar förnyelse, men i praktiken – paradoxalt nog – visar sig ogilla all förändring. Det kan få vem som helst att gå på knäna.
Krocken mellan drömmen och verkligheten, frihet och tydlighet, kallet och yrket, familjen och kyrkan är inte alltid lätt att hantera. Medicinen mot utsattheten för långtidssjukskrivning måste anpassas efter varje person. Men grundläggande bör arbetsgivaren erbjuda en rejäl dos tydlighet kring uppdragets nödvändiga gränser, en stor nypa nedtoning av egna och andras förväntningar och flera skopor handledning och omsorg.
[ Fredrik Wenell: Att vara präst eller pastor är inget yrke ]
