Under de senaste 20 åren har normkritiken etablerat sig som ett tankesätt inom såväl akademin som inom offentlig förvaltning. Skolor, universitet, företag. Och allt för ofta även i kyrkans värld. Genom utbildningar, säkerhetskurser och workshops förs normkritiken in. Frågan är hur reflekterat detta är? Och om det verkligen finns en förståelse för vad normkritiken faktiskt är?
Genom det normkritiska förhållningssättet ska människan få en förståelse för sitt eget maktutövande, sin roll i samhällsstrukturen och ledas till att göra önskvärda samhällsförändringar. Det är en metod men också en ideologi.
Att ifrågasätta idéer, sedvänjor och värderingar som är förtryckande eller destruktiva är givetvis något nödvändigt och gott. Inte minst har detta varit viktigt för kristna. Offentlig kritik och protest mot det man sett som osund teologi och dogm är viktiga delar av såväl den Lutherska kyrkans som den svenska frikyrkans tillkomst. Och ett nyfiket kritiskt förhållningssätt mot omvärlden är hjälpsamt i sökandet efter bildning och klarhet. Där är dock inte normkritiken.
Den normkritiska tankemodellen underlättar inte klarhet genom debatt utan kväver i stället de tankar som inte är korrekta. Trots att den förs fram i stat och civilsamhälle är normkritiken långt ifrån någon neutral tanke utan den överlappar med och kan spåra sina rötter till såväl marxistiska idéer som till queerteoretiska teorier.
[ Ledarpodden: Tveksamt om en samfundsledare ska stå kvar som partimedlem ]
Sättet som normkritiken i praktiken brukas påminner, som Therese Malmberg, folkhögskolelärare, skriver i Kvartal, om hur man under den kinesiska kulturrevolutionen fostrade människor att tänka, tycka och göra ideologiskt korrekt. Det handlar om att förstå sitt privilegium, sin makt, sin ras och sin plats i den ekonomiska ordningen; det handlar om att tänka rätt.
Det är paradoxalt men normkritiken har där den dragit fram snarare tystat samtalet och ökat polariseringen än att öka inkluderingen.
— Steven Crosson
Det är dock inte med de orden som normkritik i dag säljs in. I stället är det med tal om inkludering och icke-diskriminering som huvudkontor och HR-avdelningar initierar normkritiska arbetsmetoder.
Kritiken mot normkritiken har varit hård. Aftonbladets Åsa Lindeborg, historiker och kulturskribent, har kallat den för en ”tvångströja” med Östtyska konnotationer. Ann Heberlein, teologie doktor vid Lunds universitet, har pekat på normkritiken som något som låser fast människor i en identitet. Och båda har rätt. Visst bör man vara kritisk – mot normkritiken.
Det finns en risk att normkritiken blåögt anammas inom såväl offentligt finansierad verksamhet som inom kyrka. Om man som samfund och församling efter noga övervägande har kommit fram till att man vill arbeta normkritiskt – må så vara. Men frågan är om inte detta alltför lättvindigt inkorporeras utan att man inser vad det är för typ av arbetssätt och ideologier som man släpper in i verksamheten. Här behöver man se upp.
Det är paradoxalt men normkritiken har oftast tystat samtalet och ökat polariseringen än att öka inkluderingen. De som tycker fel kancelleras. De som inte har rätt bakgrund stängs ute. De som har fel hudfärg tystas. En utveckling som varken är önskvärd inom eller utanför kyrkan.
[ Fredrik Wenell: Därför luktar RFSL:s tandborstkampanj totalitärt ]
