I filmen Bubble Boy föds Jimmy utan ett fungerande immunsystem. För att skydda honom väljer hans föräldrar att han ska växa upp i en helt steril miljö. Utan risker för virus, bakterier eller annan fara. Han lever sina första år i en bubbla utan fysisk kontakt med ens sin mamma och pappa. Dock tvingas Jimmy ut på ett äventyr för att rädda sin nyfunna kärlek. I slutet av filmen visar det sig att sjukdomen egentligen var övergående och att föräldrarna valde att ha kvar honom i bubblan trots att han tillfrisknat. Det kändes säkrare så. För föräldrarna.
För kyrkan har under alla tider äktenskapet och familjen varit två av livets hörnstenar. I familjen ges möjlighet till ett stabilt förvaltarskap för barn och unga. En trygg och kärleksfull uppväxt borde givetvis vara grunden för varje barn. Omsorg, lek, vila, tro, fred, empati, mat på bordet, ramar. Allt det, och mer därtill, är delar av det som är en god uppväxt. Många barn, men tyvärr långt ifrån alla, växer också upp under goda, trygga, förhållanden. Men en god barndom behöver också innefatta frihet. Frihet som är väl anpassad för barnets ålder och mognad.
Får dagens barn verkligen det utrymme de behöver för att växa och kunna möta omvärlden i all sin verklighet?
— Steven Crosson
Att samhället blivit mer intresserat av barns trygghet går att se på försäljningsstatistiken på allt från hörnskydd till barnselar. Men man kan fråga sig hur det egentligen står till med barns möjligheter att utforska och upptäcka utan att föräldrar sätter upp klämskydd överallt. Får dagens barn verkligen det utrymme de behöver för att växa och kunna möta omvärlden i all sin verklighet? Kanske handlar säkerhetsivern snarare om försök av vuxna att skaffa sig en känsla av kontroll i en omvärld med krig, terror och kriser. Men ökad kontroll leder sällan till minskad oro. Snarare tvärtom.
I en artikelserie i SvD studeras fenomenet ängsliga föräldrar. Att vara förälder har blivit mer publikt och därmed svårare. Fler personer kan numera via sociala medier ha synpunkter på och fälla kommentarer kring allt från för tunna höstjackor till förment farliga lekar. Det kan i sin tur göra att många föräldrar väljer att i förväg självkorrigera. För att undvika negativa kommentarer väljer man att sätta på ett ytterligare lager med underställ, fast det inte är så kallt. Ingen ”farlig” klättring i träd. Och så blir den fria leken än mer begränsad.
[ Steven Crosson: Inom kort kommer de låga födslotalen bli ett stort problem ]
När den brittiska programledaren Kirstie Allsopp under sommaren lät sin 15-åring tågluffa i Europa blev konsekvensen att följare på sociala medier tipsade den lokala socialtjänsten. Personalen på socialkontoret har valt att titta noggrannare på saken – det vill säga Allsopps föräldraskap – och menar att ”barnens trygghet är en absolut prioritering”. Detta trots att föräldrarna inte bröt mot några lagar när de skickade iväg sin son med resesällskap. Det återstår att se om Allsopps resonemang om att ungdomar är olika och att hon bäst känner sin son håller för socialtjänsten.
Svenska föräldrar blir allt mer oroade och begränsar också sina barns lek och utveckling. I dag cyklar barn allt mindre. Skälet är, menar Anna-Karin Lindqvist, biträdande professor i fysioterapi vid Luleå tekniska universitet, att föräldrar är mer ängsliga för om barnen ska råka ut för en olycka. Bättre då att undvika farorna än att lära sig hantera dem, tycks man resonera.
Och det är inte bara cyklingen som minskar. Barn rör sig i dag allt mindre. Fysiskt men också i det offentliga rummet syns barn inte lika mycket som tidigare. De blir skjutsade till skolan. De tillbringar mindre tid på lekplatser, i den mån de faktiskt finns kvar. De umgås mindre med andra barn på offentliga platser. De sitter i stället hemma, på behörigt avstånd från fallolyckor.
Vad som däremot har ökat kraftigt under senare år är barnens skärmtid. Vissa har pekat på att skärmarna gör att barnen rör sig mindre. Men tänk om det är så att barn i dag rör sig mindre och därmed får ökade incitament till att sitta med mobilerna? Cory Doctorow, journalist och författare, menar att det är just barnens minskade frihet som ligger bakom den ökande mobilanvändningen.
Föräldrars, samhällets och socialtjänstens allt ängsligare relation till barnen säger egentligen mer om de vuxna än om barnen själva. Barn har i alla tider förmått att hantera verkligheten. De har brutit ben och överlevt. De har fallit av cykeln och blivit bättre cyklister av det. Unga har stått på tågstationer i Europa utan pengar och biljetter, fått en god historia med sig hem. Barn är fortfarande kompetenta om de ges möjlighet av en vuxenvärld som snarare behöver bli bättre på att hantera sin egen oro, än att bubbla in barnen.
[ Steven Crosson: En trygg lekplats är en nedlagd lekplats ]
