Gängkriminaliteten. Detta ord har dominerat stora delar av nyhetssändningarna och politikerutspel de senare åren. Krafttag, särskilda insatser, visitationszoner, strängare straff – åtgärderna har varit många och i flera fall också nödvändiga. Men något av det absolut viktigaste är att förhindra nyrekryteringen. Barn och unga lejs för pengar för att spränga, langa, misshandla, skjuta, råna eller mörda. På skolgårdarna. I sociala medier. Och på HVB-hemmen.
Ett samhälles nivå av medmänsklighet avgörs hur väl det tar hand om sina mest utsatta. I det här fallet är barnen de mest utsatta. Mest utsatta för att tvingas mörda. Mest utsatta för att få sina liv förstörda. Mest utsatta för att bli mördade.
Sverige kan inte längre acceptera att barn som behöver samhällets stöd och skydd utsätts för på detta sätt. Kan inte acceptera att gängkriminellas långa tentakler når in i de hem, de institutioner, dit barnen skickats för att skyddas från farliga anhöriga, psykisk ohälsa, beroende och kriminalitet. Kan det finnas något viktigare än att ge dessa barn nya livschanser?
Det är ett underbetyg att det verkar som att personal på Sis- och HVB-hem inte bara misshandlar, langar knark utan också rekryterar till gängen. Som vi skrivit förut på ledarplats: Om det är resurser som saknas, måste dessa skjutas till. Är det juridiska verktyg som fattas, måste dessa komma på plats. Helst i går. Vad är vi för ett samhälle om vi inte förmår rädda barnen undan gängen?
[ Frida Park: Sluta bunta ihop tolvåringar med grovt gängkriminella unga vuxna under samma tak ]
