Det finns frågor i kyrkans liv som har en egen förmåga att väcka debatt. Nu har Sverigedemokraterna i Svenska kyrkans kyrkomöte blåst liv i en självklar sådan: Hur ska vi be Herrens bön tillsammans? Är det Vår Fader eller Fader vår som gäller? För inte ska vi få en ny version som vi måste lära oss?
SD:s representanter säger att de vill få ordning på detta. Som pastor i en lokal församling kan jag inte annat än instämma. Trots att det gått mer än 40 år sedan en ny översättning kom, och att man strax därefter ekumeniskt kom överens om en gudstjänstversion av denna, råder det fortfarande osäkerhet kring Herrens bön. Bönen ljuder därför inte med den självklarhet som borde råda i en församling. Det är läge att få ordning på detta.
Men vägen vidare är inte tillbaka. Det som håller vissa kvar i 1917 års översättning är det samma som höll 1917 års översättning kvar vid översättningen från 1703: Ovilja eller oförmåga att vara kyrka för vanliga människor och därmed trogen den Jesus som en gång ville lära oss att be.
Bönen ljuder därför inte med den självklarhet som borde råda i en församling. Det är läge att få ordning på detta.
— Öyvind Tholvsen
Herrens bön är inte en formel eller ämnat att väcka nostalgi. Herrens bön är Jesu hjälp till sina lärjungar att ge dem en grundläggande ton när de vänder sig till Gud. Han som vill att just hans rike ska komma med försörjning, försoning och frihet från ondskans makter.
Därför har SD:s representanter rätt i att den summerar något av det mest centrala i kristendomen. Men de har fel när de anser att nya översättningar per se urholkar det ursprungliga budskapet.
[ SD-motion: Gå tillbaka till 1917 års ]
Det faktum att vi ber med ett språk från 1917 som inte ens mormorsmor använde, kommunicerar helt fel till unga generationer. Vi säger genom detta att man ber bäst genom att använda oförståeliga, arkaiska konjunktivformer, ordföljder som vi sedan länge lämnat bakom oss och ord som ty, äro, ock och ondo. Det skapar en annan, mer distanserad och högtravande, tro än den som är den ursprungliga. Som om tron tillhör det förgångna.
Jesus var vardagsnära. Han rörde sig inte främst i templet och bland det etablissemang som i och med detta SD gör sig till talespersoner för. Jesus valde ut fiskare, tullare, enkla kvinnor och män och fanns ofta på gatuhörnen och på bergssluttningar där han visade vanliga människor det rike som bönen handlar om. Detta måste återspeglas i språket för att bli trovärdigt.
[ Öyvind Tholvsen: NT 26 har helt klart större potential ]
Svenska Bibelsällskapet bör självklart fortsätta sitt översättningsarbete, även av Herrens bön, utifrån de utmärkta kriterier som de valt, och som vi har skrivit om på ledarplats tidigare. Dessa är allt annat än experimentella. Men deras slutsatser behöver inte bli den bön vi framöver ska byta till i gudstjänstlivet. Så var det inte 1981.
Hur församlingar ska be Herrens bön tillsammans i sina gudstjänster vore det faktiskt bra om vi kunde få en gemensam ekumenisk ordning på. Vi kan inte växla för ofta. Vi är många som vill lära oss be den utantill. Men kyrkorna behöver be Herrens bön på ett sätt som alla generationer kan förstå, stämma in i och låta prägla sin relation till Gud. Och gärna i flera årtionden framöver.
