I dag är det ett otyg att så många ägnar sig åt whataboutism. Det innebär att man slår ifrån sig kritik eller argument genom att hänvisa till något annat: ”men det här då?”. Det är faktiskt fullt möjligt att ta problem på ett område på stort allvar samtidigt som man gör det på ett annat.
Men whataboutism är inte samma sak som att ge perspektiv eller att sätta saker i ett sammanhang. Man kan alltså samtidigt säga att Skolinspektionen gör rätt i att granska kristna skolor och att offentliga skolors behandling av troende elever behöver granskas. Problemet är bara att det senare så gott som aldrig sägs.
[ Våg av oanmälda inspektioner på kristna friskolorna ]
Låt oss först slå fast att det måste tillhöra varje konfessionell skolas prioritet att ha behöriga lärare, att säkerställa frivilligheten kring konfessionella inslag (som till exempel morgonbön och bordsbön) och en undervisning som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det är nämligen en uttjatad fördom att tro inte skulle gå att förena med vetenskap. Många av våra främsta vetenskapliga framsteg genom historien har gjorts av troende forskare, räkna bara antalet Nobelpristagare som har en tro. Därför måste kristna skolor ha nolltolerans mot slarv i till exempel NO-ämnet. Allt annat riskerar att spä på felaktiga attityder gentemot troende.
Här behöver inspektörer idka självreflektion.
— Frida Park
Skolinspektionen ska självklart granska kristna skolor, inte minst för elevernas skull. De har rätt till en skola som följer läroplan och skollag. Men det är allvarligt om myndighetens agerande till eleverna sänder budskapet att tro skulle vara farligt, obskyrt och ovälkommet i ett demokratiskt samhälle. Här behöver inspektörer idka självreflektion.
Liknande attityder möter även många troende elever i skolor som har icke-konfessionell profil: Att tron är oönskad och oförenlig med vetenskap. Det är illa nog att klasskompisar beter sig så. Det är sju resor värre när det är lärare som står för attityderna och kränkningarna. Rektorer och lärare misslyckas alltför ofta med att garantera att ingen elev ska behöva bli utsatt för kränkande behandling eller diskriminering på grund av sin tro. Det är svårt att vara troende i svensk skola. När och hur granskas detta?
Så talande ändå att en hel del elever som väljer att byta till en kristen skola för att den blir en fristad undan kränkande attityder gentemot troende. Detta är ett underbetyg till svensk skola. Men även ett underbetyg till politiker och myndigheter som inte ens ser problemet.
[ Dagens ledarredaktion: Hårda angrepp på kristen tro väckte drömmen om egna skolor ]
I svensk skola är man ofta duktig på att fånga upp mobbning som baseras på andra diskrimineringsgrunder (till exempel hudfärg, sexualitet eller kön). Men okunskapen kring hur troende elever upplever bemötandet i skolan är stor. Ändå handlar det om attityder som kommuniceras och lever vidare. Attityder som alltså slarvande konfessionella skolor och oreflekterade inspektörer riskerar att befästa.
Vi ska inte ägna oss åt whataboutism. Men man kan ändå fråga sig, vad är värst för ett barn: att före skollunchen knäppa händerna i bordsbön eller att av sin lärare bli utpekad inför klassen som vetenskapsfientlig för att man tror på Gud?
