Det ligger djupt rotat i den svenska kulturen att inte dissa någon. Alla ska med. Ingen får känna sig utanför. En del av demokratin i Folkrörelsesverige är därför synnerligen besvärlig: personvalen. Här behöver vi nämligen säga till någon, oftast en trotjänare: Vi hade ännu större förtroende för någon annan än för dig. Och i Sverige finns här och var en ordning som begränsar det gemensamma sökandet efter Guds bästa.
Svenska kyrkans sätt att utse biskopar framstår som den mest öppna och demokratiska process som Kyrksverige har. Nu i september vigs Ulrica Fritzson till biskop i Skara stift och Teresia Derlén till i Härnösands stift. Stiftens alla ordinerade präster och diakoner, lika många utsedda elektorer samt alla som är med i stiftsstyrelsen och domkapitlet har varit med och röstat fram dessa.
Processen börjar med att kandidater nomineras. Sedan presenteras dessa tydligt innan röstning sker. Den kandidat väljs som har fått mer än 50 procent av avgivna röster. Det innebar också att i exempelvis omröstningen i Skara stift blev fem andra kandidater bortvalda. På Svenska kyrkans hemsida kan vi se hur andelen var och en av dessa fick varierar mellan 32,7 och 2,3 procent.
Svensk föreningsdemokrati, även utanför frikyrkan, har en stark ovilja mot personval.
— Øyvind Tholvsen:
Equmeniakyrkans process står i viss kontrast till detta. Början är likartad. Församlingar nominerar kandidater. Efter att några av de som nominerats presenterats för församlingarna, lägger sedan kyrkostyrelsen sitt förslag till kyrkoledare och till biträdande kyrkoledare. Men sedan kommer det som i mångas ögon sticker ut i en öppen demokratisk process. Enligt Equmeniakyrkans stadgar från 2022 har kyrkostyrelsen ”ensam rätt att lägga ett eller flera förslag till kyrkokonferensen i frågan”.
Här haltar demokratin, och det får dessutom olyckliga följder för processen. Det medlemmarna, via sina ombud på kyrkokonferensen, kan göra är antingen att utse kyrkostyrelsens kandidat eller skicka frågan tillbaka till styrelsen för en ny beredning. Ingen kan alltså föreslå en motkandidat. Resultatet blir, som årets konferens visade, en diskussion före och under kyrkokonferensen där man lyfter upp för- och nackdelar med en enskild person, i detta fall Niklas Piensoho.
Mer konstruktiv hade det varit om de som ville ha en annan lösning faktiskt givits rätt att lyfta fram en annan kandidat och plädera för dennes förtjänster. Då visar de i stället vem de vill ha mer än som det olyckligtvis blir nu: vem de inte vill ha.
[ Equmeniakyrkan sa ja till Karin Wiborn och Niklas Piensoho ]
Procedurer i andra samfund skiljer sig i praktiken inte så mycket från hur det är i Equmeniakyrkan. Alliansmissionen har en föredömlig remissprocedur där församlingarna tydligt ger en signal till styrelsen om de förslag som finns. Men när nuvarande missionsföreståndare utsågs fanns i remissen endast ett namnförslag, även om så inte alltid varit fallet. I de flesta andra samfund får egentligen aldrig församlingarna och dess ombud ta ställning i ett val med flera alternativ. Även om många inte har hinder i sina stadgar för ombuden att komma med ett annat förslag än styrelsens.
Svensk föreningsdemokrati, även utanför frikyrkan, har en stark ovilja mot personval. Om det finns motkandidater framställs detta i regel som ett uttryck för splittring och inte för en öppen demokratisk process.
Detta var något jag som norrman snabbt noterade när jag flyttade till Sverige. I mitt förra hemland är det snarare regel än undantag att det finns flera förslag till ett värv. När Norska Baptistsamfundet, där jag kom ifrån, utser ledare anses alla valbara som styrelsen intervjuat och funnit kapabla att leda samfundet. Efter en livlig och, när sant ska sägas, ibland också besvärlig debatt, valdes den kandidat som fick majoritet. Då blev det också tydligt vem som faktiskt utsåg en ledare, nämligen årskonferensen, och inte som det i praktiken fungerar i dag: valberedningen eller styrelsen.
En årskonferens eller motsvarande bör kanske inte ha som första mål att gestalta enighet, utan snarare frihet. Frihet att tala för den kandidat man anser mest lämplig utifrån de ibland olika visioner och preferenser som finns i organisationen.
Detta sker i en djup frikyrklig teologisk övertygelse om att den helige Ande verkar i gemenskapen och leder våra samtal så att vi till slut kan säga att vi och den helige Ande har beslutat.
Det är sällan framgångsrikt att låtsas som att man är överens i allt. Enheten behöver däremot vara slutmålet och det samfundet söker inför den Gud som kallar oss till sig, trots våra skillnader. Den gestaltas i den gudstjänst som följer på personvalet, där alla är med och ber och välsignar den eller dem konferensen tillsammans nyss valde.
[ Fredrik Wenell: Väckelsekristna i Equmeniakyrkan visar störst tolerans ]
