En hel generation är utsatt för ett gigantiskt digitalt experiment. Så skrev den här ledarsidan för många år sedan. Experimentet handlar om de åtskilliga timmar barn tillbringar framför skärmar, som Folkhälsomyndighetens (FHM) nya råd fokuserar på, men också om det dagliga informationsflöde, oftast ackompanjerat av plingnotiser, som barn utsätts för.
Skärmstressen, ivrigt påhejad av algoritmer för att öka tillvänjning och beroende, försätter barn i en rävsax. En som vuxenvärlden har som ansvar att skydda dem från och befria dem ur. Det är fullständigt orimligt att barns koncentration, i förskola, skola eller hemma, ständigt bryts av spel som pockar på uppmärksamhet eller kompisar som skickar selfies. Problemet är bara att vuxenvärlden ofta sitter fast i samma rävsax – om inte en än värre.
[ När din partner bara sitter med mobilen ]
Det är en tydlig fingervisning FHM ger samtiden. Grundläggande är det något positivt att föräldrar ges argument och faktaunderlag som kan bidra till att skapa bättre samtal i hemmet kring barns och ungas skärmanvändning. Och det är välkommet att råden är så pass konkreta att ingen tvekan kan råda: skärmarnas tillgång till våra barn behöver kraftigt begränsas.
Det är vad det egentligen handlar om: Skärmarnas inflytande över vår vardag. Visst tillför digitaliseringen mycket gott, det måste sägas, men baksidorna är allvarsamma. Skärmberoende kan passivisera, polarisera och isolera. Och skillnaden mellan god användning och skadlig avgörs ofta av medvetna föräldrar. Skärmarna är inte en trygg barnvakt, särskilt när barn lämnas ensamma med den både riskabla och farliga värld internet kan vara. Surfa tillsammans. Spela ihop. Samtala om vad barnen möter och hjälp dem förstå sådant som kan vara svårt och smärtsamt.
[ Debatt: Motverka ensamhet - lägg bort mobilen ]
FHM kom inte med några råd för vuxnas skärmvanor. Men det kanske hade behövts. För barn gör, som bekant, inte som vuxna säger, utan som vuxna gör.
Om mamma och pappa har mobilen ständigt närvarande – vid matbordet, i tv-soffan, i sängen, under gudstjänsten, på toaletten – då sänds ett glasklart budskap till barnen: mobilen är oumbärlig och måste vara med överallt. Faktum är att mobilen verkar vara så viktig att den ibland, smärtsamt nog, tydligen är viktigare att titta på än att lyssna på vad barnet har att berätta om sin dag i skolan. Här behöver vi lite sund självreflektion till mans.
Skärmarnas tillgång till våra barn behöver kraftigt begränsas.
— Frida Park
Jakob Forssmed, socialminister (KD), siade nog inte alldeles galet när han sa att han tror att många föräldrar kommer sitta ned med sina barn och samtala om detta. Det är kanske den största vinsten: att samtalet nu kan föras på ett sätt som inte baseras enbart på gissningar eller känsla. Med råg i ryggen kan föräldrar se över sina egna vanor och stötta sina barn till att hitta sunda begränsningar för skärmarnas inflytande över vardagen. Det kan leda till mer motion, mer läsning, mer samtal, mer gemenskap och, varför inte, större fokus på skola. Gott så!
Det är hög tid att avsluta experimentet på en hel generation och inse att trycket på offknappen kan vara det bästa val man kan göra.
