I augusti 2008 fick AIK supportern Kristoffer Gahlin nog och anmälde sin älskade klubb till konsumentombudsmannen. Men, konsumentombudsmannen? Jo, klagan var riktad till helt rätt instans eftersom klubben talade om att produkten AIK skulle leverera SM-guld.
Gahlin tyckte sig aldrig se röken av något guld och blev därför oerhört besviken. Han anmälde helt sonika produkten dit man gör som konsument i Sverige när den inte uppfyller beskrivningen. AIK lyssnade såklart. Kommunikationschefen svarade att de skulle se över sin produktbeskrivning.
Det här är ett utmärkt exempel på när en språklig förändring påverkar hur vi förstår och ser på föremål.
Kan Gud anmälas till finansinspektionen om inte investeringen ger den utdelning som kan förväntas?
— Fredrik Wenell
Ett annat talande exempel var när invandringskritiska debattörer ändrade talet om ”unga afghanska pojkar” till ”skäggbarn” (sic!) för att på så sätt ifrågasätta personernas skäl till uppehållstillstånd. De ville vinna den politiska kampen om en mer rigorös invandringspolitik och gjorde det genom att ändra benämning. De visade på så sätt att de över huvud taget inte trodde på att flyktingarna var barn.
Den nya användningen av begrepp för att beskriva AIK eller de afghanska flyktingbarnen fick betydelse för förståelsen av dem.
På samma sätt är det med de ord som används i relation till den kristna tron. Orden både tolkar tron och gör den begriplig för oss.
[ Fredrik Wenell: Nej, att heja på AIK är inte en religion ]
Vilken gudsbild är det exempelvis som avspeglas i uppmaningen om att investera i din gudsrelation? De kan användas av organisationer som vill evangelisera. Tanken är såklart att anknyta till ord och begrepp som människor känner till. Det är väl bekant att även Jesus använder exempel om att investera för att tydliggöra sitt budskap. Men han gör det medvetet och med en tydlig poäng som förstärker teologin utan att förändra den.
Att exempelvis tala om att investera i sin gudsrelation riskerar att förstärka en bild av Gud som ett slags fond där individer kan placera sin tid. En sådan investering förväntas, i alla fall i det långa perspektivet har vi lärt oss, ge avkastning, förhoppningsvis god sådan. Men kan Gud verkligen beskrivas som en fond, bank eller ett företag att investeras i? Kan Gud då anmälas till finansinspektionen om inte investeringen ger den utdelning som kan förväntas?
Felet ligger inte, som ovan redan konstaterats, i att använda ord som blir begripliga utan att valet av ord riskerar att skapa en felaktig förståelse och förväntan på Gud. Nya begrepp förändrar teologin.
En annan sådan förskjutning är att tala om gudstjänstdeltagarna som publik. Under slutet av 1960-talet och en bit in på 1980-talet fördes en lågintensiv kamp om en besläktad förändring. Var det möjligt att tala om kristna sångare som artister? Var kanske vändpunkten när Pelle Karlsson i slutet av januari 1974 omtalades som ”kyrkans popkung” i en artikel i Örebromissionens veckotidning Missionsbaneret. Han sågs inte längre som sångare utan som artist.
[ Forskaren: Så förändrar digitala gudstjänster vårt sätt att gå till kyrkan ]
Av en artist bör publiken kunna förvänta sig underhållning och artister väljer vi efter tycke och smak. Följden blir lätt att de som leder musiken i gudstjänsten betraktas som artister och bedöms därför huruvida de står för god underhållning eller ej. Kan de inte leverera på den nivå som bör kunna förväntas så röstar publiken med fötterna och går dit underhållningsbehoven blir tillgodosedda. Det gäller oavsett om det handlar om gamla läsarsånger, psalmer eller modern gudstjänstmusik.
Men är gudstjänstdeltagare verkligen en publik som konsumerar underhållning? Är det inte snarare så att i gudstjänsten deltar församlingen som gemenskap i tjänst inför Gud? Det är inte en utvald skara som från en scen ska underhålla de andra. Det är därför begreppet gudstjänstbesökare sänder fel signaler.
Båda de ovan nämnda exemplen riskerar att få samma felaktiga teologiska konsekvenser, nämligen att individen hamnar i centrum i stället för Gud. Det är möjligt att det är där kyrkorna behöver börja i dagens svenska samhälle för att människor över huvud taget ska bli intresserade av att lyssna på evangeliet, men det får inte stanna där. Det är först när blicken riktas mot Gud snarare än mot det egna som människan blir befriad.
Den här konsumtionskulturen utmanar alla kristna traditioner. Alla gudstjänstformer kommer ur vissa kulturella sammanhang, sen kan det kan vara för fem eller 2000 år sedan, ingen av dem har sänkts ner direkt från himlen. Men en gudstjänst bör gestaltas utifrån de kulturella förutsättningar som finns i den kontext där den ska inbjuda till tro. Kyrkan behöver använda nya begrepp, vara kreativa, men alltid med medvetenhet om att begreppen påverkar förståelsen och vår gudsbild. Och inte alltid till det bättre.
[ Frida Park: En kyrka för generationer stavas generositet ]
