Någon särskilt enkel seglats har han inte haft, Johan Forsell, tidigare bistånds- och utrikeshandelsminister (M). Nu blir han i stället migrationsminister efter att Ulf Kristersson befordrade Maria Malmer Stenergård till ny utrikesminister (efter Tobias Billström). Paradigmskifte inom biståndet, har det hetat. I verkligheten har det varit tveksamma uppsägningar av ramavtal, oklara besked, aviserade neddragningar och otydliga omstöpningar av fördelningen av biståndet. Allt under protester från biståndsorganisationerna. Och nu är Forsells resa tillsammans – och på tvärs – med biståndsvärlden över.
In kliver Benjamin Dousa, oprövad som statsråd, och tidigare Muf-ordförande, därefter vd för marknadsliberala tankesmedjan Timbro och nu senast vd för Företagarna. Här kan vi tala om en näringslivsnära politiker. Moderaternas hållning kring statliga bidrag är knappast någon nyhet. Helst ska det finnas så få och så låga som möjligt. Dousa tar det ett steg längre. Sympatiskt nog kallade han som ordförande för Muf även de bidrag ungdomsförbundet fick för ”omoraliska”. Men övertygelsen stannar inte där. 2014 skrev han på X/Twitter att varken trossamfund, idrott eller kultur bör få några skattemedel: “… fast det är ju rimligt att inte skattebetalare finansierar trossamfund, över huvud taget”.
@SAttefall fast det är ju rimligt att inte skattebetalare finansierar trossamfund, överhuvudtaget.
— Benjamin Dousa (@BenjaminDousa) October 23, 2014
Benjamin Dousa har av partivänner kallats för politisk begåvning. Hans bakgrund, beskriven i läsvärda Snöflingorna faller över Husby, är inte den typiskt moderata, om man får uttrycka det så utan att anses vara fördomsfull. Han har ivrigt försvarat det fria skolvalet, särskilt som det i hans eget fall blev en biljett bort från utanförskap. För biståndsvärldens del är det inte entydigt negativt att Dousa vill begränsa statens långa kontrollarm och verka för valfrihet. Inte om det kan innebära att han även värnar civilsamhällets egenart och unika bidrag, som går långt bortanför och utöver vad en stat förmår. Dock: Inte mycket i statsministerns regeringsförklaring pekade i den riktningen.
Och ska man tro på en bråkdel av vad oberoende moderata SvD:s Peter Wennblads granskningar av Sida och biståndet visat, verkar hårdhandskar vara att vänta. Biståndsvärlden dras onekligen med problem. Man behöver inte gå lika långt som Wennblad, och kalla det för träsk eller klägg (sic!), men jäv, otillräckliga uppföljningar av vad biståndsmedel gått till och rena felaktigheter i Sidas årsredovisningar kan naturligtvis inte få fortsätta. Ordning och reda i biståndet är alltså välkommet, på alla nivåer, men när detta egentligen är illa dolda omskrivningar för kraftfulla neddragningar utan konsekvensanalys som i slutändan drabbar utsatta människor finns det skäl för kraftig kritik.
Bidrag är omoraliskt. Trossamfund, kultur och idrott bör inte få några skattemedel alls. En sådan inställning hos en biståndsminister är knappast vad biståndsorganisationerna önskade sig högst av allt. Men låt oss för all del inte på förhand alldeles döma ut det nya statsrådet. Att tänka nytt är inte alltid fel. Och utöver långsiktighet, effektivitet och att biståndet hamnar i rätt händer, kan förnyelse vara precis vad utvecklingssamarbeten och humanitärt bistånd behöver. Vi lär bli varse hur det blir med den saken.
