Barnafödandet går ner i världen och kommer få stora konsekvenser, något som denna ledarsida har skrivit om tidigare (10/9). Hur stater väljer att möta detta kan, i princip, kokas ner till tre möjliga alternativ. Antingen försämras statens erbjudande till medborgarna (minskande pensioner, höjd pensionsålder, vård egenfinansieras etcetera). Eller så ökar invandringen. Eller så behöver barnafödandet att öka.
Att förändra pensioner och samhällsutbud är redan på rull. Pensionsåldern höjs i flera länder, men till ljudet av stora protester från medborgare. Förskolor läggs ner. Men få politiker vinner val på besparingar och neddragningar, vilket gör att denna väg i framtiden sannolikt kommer beträdas med stor försiktighet. Att öka invandringen är i dagsläget en lösning som förvisso vore relativt enkel. Människor vill komma till väst. Men politiskt är vägen omöjlig i flera länder. Snarare så tycks arbetet intensifieras med att minska invandringen från de länder i syd där befolkningen ökar.
Beslutet att bilda familj är sällan avhängigt bidrag, skattelättnader eller incitament.
— Steven Crosson
Det är därför logiskt att flera stater nu undersöker hur befolkningen kan öka. Ungerns premiärminister Viktor Orbán meddelade 2018 att landet skulle ha ett ”demografiskt fokus”. Ungerska kvinnor som fött fler än fyra barn inte längre behöver betala skatt. I Polen har man kraftigt höjt bidragen till barnfamiljer. Från motsvarande cirka 1300 kronor per barn och månad till cirka 2100 per barn och månad. Även Sverige har en lång historia av social ingenjörskonst i syfte att påverka familjebilden.
Dock är det tveksamt om något politiskt verktyg som stater eller myndigheter sitter på verkligen, mer än på marginalen, kommer kunna påverka den demografiska förändring som hela världen nu står inför. I bästa fall kan staten underlätta för familjer och att göra vardagen så barnvänlig och enkel som möjlig. Men beslutet att bilda familj är sällan avhängigt bidrag, skattelättnader eller andra incitament.
[ Steven Crosson: Det börjar med nedlagda förskolor ]
Snarare är det värderingar som styr hur och när människor väljer att få barn. Kristna märker ut sig som både att de vill ha och faktiskt får fler barn, jämfört med icke-troende. Kristna kvinnor får enligt en europeisk studie 2,5 barn i genomsnitt jämfört med 1,5 barn i genomsnitt för icke-kristna kvinnor. Svenska frikyrkliga kvinnor får i genomsnitt 2,3 barn medan icke-troende svenskor får 1,7 barn.
Hur man ser på äktenskapet, människovärdet, abort, vilken status mödraskap och faderskap har i en grupp, hur involverade och stödjande människor är i sina gemenskaper och familjer: Allt detta är betydligt mer avgörande för familjestorleken än något av de i sammanhanget sekundära instrumenten som politikerna sitter på.
Att underlätta för människor att ha barn är givetvis välkommet. Men det är inte främst politikers uppdrag att driva på värderingsförändringar. Värderingar förs bäst vidare i familjer och i församlingar. Det är i dessa sammanhang som det i framtiden kommer bli extra angeläget med en barnvälkomnande atmosfär.
[ Steven Crosson: Inom kort kommer de låga födslotalen bli ett stort problem ]
