Inte bara i valrörelsen, utan under mycket lång tid, har Kristdemokraterna hållit principen om en procent av BNI som en miniminivå för svenskt bistånd. När partiet satte sig i regering med M och L, med stöd av SD, fick man inte bara se sig tvingade att gå emot sitt eget vallöfte, man blev också tvungen att försöka förklara varför KD ansåg att regeringens slopande av enprocentsmålet ändå var en framgång för de egna förhandlingarna med Tidöpartierna. Samma svekdebatt undslapp Liberalerna, som också har enprocentsmålet i sitt partiprogram, så gott som helt, varför?
På ett sätt var det, då, en framgång för KD. Moderaterna tyckte att den internationella solidariteten kunde sträcka sig till max 0,75 och Sverigedemokraterna 0,5 procent av BNI. Det blev 0,88. Fram till och med 2025, skulle det svenska biståndet vara i storleksordningen 56 miljarder per år. KD:s Gudrun Brunegård var ändå nöjd: ”Vi slaktar inte biståndet, vi gör det mer effektivt”. Mer av pengarna skulle fördelas via svenska civilsamhällesorganisationer (i stället för till exempel via FN), större fokus på religionsfrihet, större fokus på religiösa minoriteter. Men kaos utbröt, som bekant. Sida sa upp avtal, biståndsorganisationerna befann sig i limbo, dialog saknades.
Dåvarande bistånds- och utrikeshandelsministern, Johan Forsell, har varit hårt ansatt av kritik. Och vid riksdagens öppnade förra veckan slapp han kaoset och får framöver i stället ta sig an migrationen. In kliver Företagarnas vd Benjamin Dousa, som gärna kritiserar bidrag till samfund, kultur och idrott. Inte direkt vad biståndsaktörerna hade hoppats på, som den här ledarsidan skrivit om förut.
[ Debatt | Gudrun Brunegård: När strategin är beslutad hoppas jag att berörda organisationer lugnas ]
Bara ett par dagar senare kommer så beskedet: I sin expansiva tillväxtbudget (sic!) har regeringen valt att minska ytterligare på biståndsramarna förbi nästa val. De 0,88 procenten av BNI minskade till FN:s rekommenderade miniminivå: 0,7 mellan 2026–2028, det vill säga 53 miljarder kronor per år att jämföra med dagens 56 miljarder. Om tillväxten ökar är alltså risken att glappet upp till enprocentsmålet blir allt större.
Källor med insyn säger till ledarsidan att KD stod ensamt i förhandlingarna. Liberalerna – var finns de i debatten? Men det är uppenbart vilket parti som dikterar villkoren. 0,7 procent av BNI är en lägre siffra än vad alla andra partier tidigare sagt att de önskar – förutom Sverigedemokraterna.
M tycker som bekant att pengarna behövs bättre i Sverige. SD hyser en misstro mot civilsamhället (vilket även syns i partiets inställning till folkhögskolor och studieförbund). Tröttsamt nog har flera partier samma vanföreställning som ofta råder i det sekulära Sverige – att religion är något negativt, när det snarare är tvärtom i en global kontext. Hans Rosling, framliden professor och expert i global hälsa, sa i en intervju med TV4: ” … kristna organisationer som har varit på plats tidigare, de kanske inte är så stora – men de som har varit på plats och som känner området, som har en systerkyrka eller nåt sånt där – de är bra att hjälpa.” Detta bekräftas även av forskning. Som ledarsidan skrivit förut: M brukar vara kvicka med att säga att det är kvaliteten på verksamheten som ska spela roll – inte vem som utför den. Och om det är kvalitativt bistånd regeringen och Dousa vill se är det till kyrkorna pengarna ska gå.
[ Frida Park: Nej, Bali, kristna kräver inte att fattiga ska omvända sig för rent vatten ]
Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer naturligtvis ta chansen att kritisera regeringen. Men de har knappast varit genomgoda biståndsvänner. Plötsligt omfördelade de stora summor från biståndet till svensk flyktingmottagning. Ingen dialog att tala om där. Röran inom biståndet, jäv, bristande kontroll och att vissa S-nära biståndsaktörer haft gräddfil in till Sida medan andra civilsamhällesorganisationer fått ta del av småsmulor, har nuvarande regering fått ärva. Och Morgan Johansson, tidigare S-minister, var tydlig under (G) som i Guds biståndsseminarium i år: något utökat gåvoavdrag för att öka givande är inte aktuellt – däremot att höja skatten.
Att biståndet behöver reformeras är självklart. Kritiken gäller hur. Resultatet av Tidöpartiernas biståndspolitik blir att fler kommer behöva dela på en krympande kaka. Det är oroande att glappet upp till enprocentsmålet kommer öka. Givetvis ska Sverige öka stödet till Ukraina som lider svårt under Putins orättfärdiga krig. Men inte på bekostnad av de mest utsatta. Inte när det drabbar dem som regeringen nu nedprioriterar eftersom de råkar befinna sig utanför närområdet – som i Jemen, Tchad, Sydsudan, Burkina Faso. I en värld där många parallella kriser pågår är det futtigt av regeringen att inte kunna tänka längre än den ideologiska näsan, längre bort än närområdet, längre än nationell egoism. Sverige kan bättre än så här.
[ Frida Park: Dousa är inte biståndsvärldens högsta dröm, direkt ]
