Vi lever i en polariserad tid. Så anser 73 procent av tillfrågade svenskar i en internationell undersökning. Visst känns bilden igen. I politiken. På sociala medier. Även i svenska religiösa samfund talas det ofta om splittring och ett högt tonläge i såväl sakfrågor som personärenden.
Men stämmer det verkligen att vi lever i en mer polariserad tid än tidigare? Nej. I alla fall om man ska tro Demokratirådet som 2021 släppte en rapport med titeln ”Polarisering i Sverige” vilken studerat den politiska polariseringen. När forskarna definierar polarisering handlar det om en “divergens mellan aktörer”. Alltså olikhet.
Dagens situation tycks inte skilja ut sig från hur det exempelvis såg ut under 1980-talet. Då stod striden om kärnkraftens varande. Det var då demonstrationerna mot löntagarfonderna ägde rum. Då, liksom i dag, var tonläget ibland högt.
Om man med polarisering menar våld, hat och skyttegravar så är detta givetvis inget eftersträvansvärt.
— Steven Crosson
En livlig samhällsdebatt är i sig inte något negativt. Snarare behövs diskussion och debatt för att ett demokratiskt samhälle över huvud taget ska kunna fungera.
Fler uppfattar ändå samtiden som mer polariserad. Numera är det betydligt enklare att via sociala medier komma i kontakt med andras åsikter. Under lång tid var Sverige såväl demografiskt som medialt enhetligt. I dag är samhället mer pluralistiskt.
När vi genom ett knapptryck kommer i kontakt med människor utanför vår egen bubbla och hamnar i diskussioner med personer som har åsikter och värderingar som skiljer sig från våra egna tenderar vi att tro att det är samhället som förändrats när det i själva verket är kommunikationsverktygen som utvecklats.
Sverige har under de senaste 500 åren haft en stark betoning på konsensus. Staten använde sig ofta av kyrkan för att genomdriva reformer och utskrivningar. Alla skulle med. Enhet och lydnad. Dessa djupa rötter kan bidra till att förklara varför många svenskar än i dag finner det påfrestande när man inte är överens i ett arbetslag, eller i en församling.
[ Frida Park: registerkontroll i hemtjänsten är minimum ]
Dock är det svårt att dra likamedtecken mellan demokratins behov av debatt och divergens till att det på samma sätt vore nödvändigt för kyrkan. Kristna är uppmanade att vara ett. Eniga i tanke och sinnelag. Samtidigt behövs en öppenhet för samtal och debatt även i samfund och församlingar. Kanske sammanfattas en hållbar utgångspunkt för ett inomkristet förhållningssätt av Augustinus ord: ”enighet i stort, frihet i smått, kärlek i allt.”
Om man med polarisering menar våld, hat och skyttegravar så är detta givetvis inget eftersträvansvärt. Men om man istället ser polarisering som olikhet och divergens är detta inget farligt. Tvärtom. Strävan efter motsatsen till polarisering – konsensus – riskerar att få negativa konsekvenser. Oliktänkande kvävs. Utveckling stannar av. Minoriteter, inklusive religiösa, tystas. Alla marscherar i samma led. De röster som skulle behöva ljuda för exempelvis människovärde hörs inte längre. För ett fritt och demokratiskt samhälle är debatt och olikhet - alltså polarisering - helt nödvändig.
[ Öyvind Tholvsen: Hur kan två grannländer hamna så olika i en så viktig fråga ]
