Varje gång som en församling ser över och justerar sitt fastighetsbestånd sker prioriteringar. Så även i Kilafors i Hälsingland. Som Dagen har skrivit om var den lilla missionsförsamlingen tvungen att sälja det gamla kapellet som stått på mark som ägts av församlingen sedan 1911. Valet på köpare landade på två lokala föreningar, varav en med biografverksamhet. Men bland intressenterna fans också en kristen församling som var intresserade av att fortsätta driva kyrkan för det den var bygd för. Så blev det nu inte.
Det är lätt att förstå den förvåning och frustration som den eritreanska ortodoxa församlingen känner inför att inte ens fått ha varit med i ett budförfarande. Självklart kan man hålla med missionsförsamlingens ordförande Bo Svantesson som tycker att det är viktigt med ett lokalt perspektiv. Men är det inte än viktigare att möjliggöra gudstjänster för trossyskon? Speciellt om en ortodox kyrka också skulle ha haft möjlighet att vara till gagn för bygden, som här tycks vara fallet när Dagen talar med biskop Afewerki Tesfa.
I tider när ekumenik och religionsdialog står högt i kurs kan det vara viktigt för församlingar och samfund att tänka över hur man faktiskt prioriterar när man tvingas göra sig av med fastigheter. Att avvisa syskon i den kristna tron som både har behov av en lokal och som är villiga att betala för sig bör inte vara förstahandsalternativ.
[ Frustration när församling inte fick köpa kyrka – såldes till lokala föreningar ]
