Förändring behöver inte vara av ondo. Det kan civilsamhället behöva upprepa efter två år med regeringen Kristersson. Kyrkor, folkhögskolor, studieförbund, samfund och biståndsaktörer protesterar mot neddragningar och reformer utan dialog men försöker likväl anpassa sig och tänka nytt. Men vad hände med M, L och KD:s fina ord om civilsamhällets unika roll och betydelse?
Det är uppenbart att regeringen har ett gigantiskt pedagogiskt problem. Valslogans och idéer i ett partiprogram förverkligas som bekant genom summor i lagd budget. Och i reda budgetar blev det inte mycket av ”civilsamhället är jätteviktigt”, även om det samtidigt är värdefullt med ett civilsamhälle som står på egna ben, som inte är beroende av statens långa och kravfulla arm.
I veckan avlöste beskeden varandra. Först: ytterligare neddragningar inom biståndet, som Dagen skrivit om. Ett par dagar senare kom regeringens genomförandemodell av civilsamhällesstrategin – den som biståndsorganisationerna väntat på med bävan. På flera punkter menar regeringen att man lyssnat på kritiken och hoppas därmed att protestvindarna ska mojna. Sekunden efter (nåja) beslutar Tidöpartierna att Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) avvecklas och verksamheten överförs till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (Mucf). Det svänger fort i hock… politiken.
Om regeringen inte menade att nedprioritera trossamfunden, ja då har den som sagt ett pedagogiskt problem.
— Frida Park
SST är en så liten myndighet, den kan man väl införliva i en annan? I teorin skulle det vara välbehövligt för Mucf att få ökad kunskap kring samfunden. Till exempel kring samfundens stora barn- och ungdomsarbete. Det är till och med välkommet att regeringen vill rensa upp bland dem som skor sig på välfärden på utsattas bekostnad. Ja, effektivisera gärna bland alla hundratals myndigheter så att stuprör kan rivas och mer av skattebetalarnas pengar (som även troende bidrar med) kan gå dit de bäst behövs.
Men. Nu hanterar inte SST bara bidrag till trossamfunden utan är även en expertmyndighet. De kan, som få andra, samfunden, vars villkor och förutsättningar inte kan jämföras med övriga civilsamhället. Samfunden själva, Sveriges kristna råd, den här ledarsidan – många är vi som med fog varnat för sammanslagningen. Alltså inte mot omorganisation. Inte mot effektivisering. Utan för att förändringen kan leda sämre insikt kring tros- och samfundsfrågor, försvårad dialog och marginalisering av trossamfunden.
I dagens polariserade och pluralistiska samhälle främjar trossamfunden dialog. De ger mening och livsmod. De finns bland människorna socialen aldrig når. De finns där när staten går hem. Kunskapen kring religion, både dess bidrag och dess potentiella avigsidor, behöver öka – inte minska (särskilt hos politiker, vad det verkar). Om regeringen inte menade att nedprioritera trossamfunden, ja då har den som sagt ett pedagogiskt problem.
Förändring behöver inte vara av ondo. Men för ett levande trosdrivet civilsamhälle, för över 6 miljoner svenska samfundsmedlemmar, finns det en risk att några av de förändringar Tidöpartierna kickat i gång i halvtid inte enbart uppfattas som goda.
[ Trots kyrkornas kritik - religionsmyndigheten SST läggs ned ]
