Det är sant att alla människor i grunden är lika, men att därför tro att det är möjligt att inte göra skillnad är att bedra oss själva. Alla människor har självklart samma värde. I den kristna tron är den idén fast cementerad genom övertygelsen om att alla – oberoende kön, etnicitet eller klass – är skapade till Guds avbild.
Därför är det naturligtvis en lockande tanke att inte göra skillnad på människor. Det förstärks av att vi så ofta känner igen oss själva i andra. Vi delar känslor av rädsla, glädje, sorg, oro, förnuftiga resonemang och så vidare. Men snart inser vi att hur vi uttrycker våra känslor och tankar är formade av de kulturer vi är en del av. Människan är inte bara natur utan också kultur.
Det får konsekvensen att när människor stöter på varandra möts de inte bara som individer utan som personer formade av de kulturer de kommer från. Vi bedömer människor genom de kulturella glasögon vi har fått. Vi kan därför inte undvika att kulturellt dela upp i oss och de andra.
Det är bara majoritetskulturen som kan kosta på sig att tro att alla egentligen är lika och därför inte vill dela upp i vi och dem.
— Fredrik Wenell
I vår svenska kultur tycks detta vara extra svårt att förstå. Det handlar kanske om att vi så länge levt i en konsensuskultur, som Steven Crosson skrivit om på ledarplats (20/9). Det som majoriteten är överens om blir alltför lätt det enda möjliga, och normala, att tänka och tycka.
Men det är bara majoritetskulturen, de som har makten, som kan kosta på sig att tro att alla egentligen är lika och därför tro sig om att inte vilja dela upp i vi och dem. Varje grupp som lever i en minoritetsposition upplever något helt annat. Förmodligen skulle samer, hbtq-personer, muslimer eller katoliker kunna berätta mer om det. Deras identitet påminner dem ständigt om att de inte ser på relationer, traditioner, och ibland också moral, på samma sätt som den svenska protestantiskt färgade kulturen lärt majoriteten i Sverige att tänka och känna.
Den här insikten bli uppenbar vid läsning av Anders Johnsons essä En ofullbordad resa mot religionsfrihet. Ända sedan reformationen har Sverige haft ett ambivalent förhållande till religiösa av andra sorter. Den svenska statskyrkan var i majoritet och levde i symbios med den politiska makten. Kyrkan hade alltför länge monopol på religion och använde den makten för att begränsa andra.
[ Steven Crosson: Ingen polariseringen alls vore rentav farlig ]
Kyrkan togs senare, mycket medvetet, över av socialdemokratiska politiker. I viss mån kan det svenska folkhemmet därför också förstås som en förlängning av det uppdrag som Svenska kyrkan haft sedan 1500-talets reformation: att hålla ihop nationen genom en gemensam idé om folket.
När Svenska kyrkan gick in i särboskap med staten var det därför självklart för den socialdemokratiska ministern, Marita Ulvskog, att folkkyrkan inte bara skulle vara till för ”enbart bekännare”. Gränsen för folkkyrkan får inte gå mellan icketro och tro – hur skulle den då kunna hålla ihop nationen? För de allra flesta kristna kyrkor är det en mycket märklig teologisk konstruktion. Det är mot den bakgrunden som den ständigt upprepade idén om den öppna och inkluderande folkkyrkan kan förstås.
Det är också skälet till att de frikyrkliga rörelserna, med sin betoning på personlig bekännelse, fortfarande framstår som problematiska för folkkyrkan. När en människa avlägger en personlig bekännelse innebär det nämligen att bli del av en annan gemenskap, ett annat vi.
[ Fredrik Wenell: Är en inkluderande folkkyrka ens möjlig? ]
Det finns såklart risker med en sådan idé, inte minst i en konsensuskultur. Det är väl belagt, både i erfarenhet och i forskning, att den frikyrkliga betoningen på personlig omvändelse kan bli destruktiv. Det nya vi:et framställs som bättre än dom andra som inte är en del av det.
I ett mångkulturellt samhälle, som dagens svenska samhälle, är det dock en bedräglig idé att hålla fast vid tanken om att det egentligen inte finns några som är annorlunda. Att inte erkänna det kan innebära att de andra främmandegörs, förminskas eller till och med förtrycks. Risken är nämligen påtaglig att kulturella skillnader inte tas på tillräckligt stort allvar och därför inte adresseras på konstruktivt sätt.
Frikyrkorna är både en del av den protestantiska majoritetskulturen, men genom den personlig bekännelsen till Jesus är den också en minoritet. Om frikyrkliga tar sin minoritetsposition på allvar borde det innebära en ökad medvetenhet om att de inte är som de andra, men vare sig ett hot eller en grund för överlägsenhet, tvärtom. Omvändelsen till den herre som har kallat människor till en annan gemenskap har också kallat dem att älska sina fiender. Det vill säga att inte låta de andras annorlundaskap vara hinder vare sig för att leva i relation med dem eller välkomna dem till sin gemenskap.
[ Ledarredaktionen: Därför uppvisar vänstern ett ointresse för religion ]
