Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från en reporter på en vänstertidning. Hon ville ställa frågor om huruvida jag trodde att kristna KD-väljare var upprörda över att Ebba Busch, partiledare för Kristdemokraterna, hade gjort ”djävulstecknet” på väg från Jimmie Åkessons bröllopsfest. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte riktigt hängt med i vem som varit var eller gjort vad under helgen eftersom jag då befann mig på resande fot. Men mitt svar blev likväl ”nej”.
Inte för att jag inte tror att det faktum att Ebba Busch umgås privat med personer vars åsikter många kristna KD-väljare känner sig främmande inför kan skava. SD är inte ett parti som alla andra. Inte för att jag inte tror att det nog finns en och annan som tycker att det kan vara olämpligt med diverse fingertecken (även om såväl Barack Obama, Hillary Clinton och Ronald Reagan gladeligen använde samma hårdrockssymbol – utan större upprördhet bland kristna). Jag svarade ”nej” för att de KD-väljare som man kan förmoda skulle uppröras över detta troligen övergett partiet för länge sedan av andra, väsentligen tyngre, anledningar. Som förd politik. Som övergivna vallöften. Som ingångna politiska allianser.
Däremot är det förståeligt om Ebba Buschs meningsmotståndare, och de som aldrig sympatiserat med KD, väljer att uppröras och peka finger (apropå fingertecken). Det tar man gladeligen varje chans till. Buschs kläder, ålder och tro har märkligt nog varit återkommande ärenden på sekulära ledarsidor som Aftonbladets.
[ Frida park: Här gick Ebba Buschs gräns - var går väljarnas? ]
Men som kristna, KD-väljare eller ej, ska vi vara noga med vår måttstock och den dom varmed vi dömer andra. Den nivå vi aldrig bör sänka oss till är att kritisera någons utseende, vikt eller ålder. Dessa härskartekniker har kvinnor i offentligheten stor vana vid att utsättas för oavsett om de heter Greta Thunberg, Annie Lööf, Antje Jackelén eller Ebba Busch. Det är vämjeligt.
En särskilt osmaklig “kristen härskarteknik” som alldeles för många ivrigt sysslar med är att utan grund döma ut någons tro.
— Frida Park
En särskilt osmaklig ”kristen härskarteknik” som alldeles för många ivrigt sysslar med är att utan grund döma ut någons tro. Detta även när man uppenbart så inte har någon aning om personens relation till Gud. ”Hon är inte tillräckligt kristen”-argumentation bör man hålla sig för god för.
Vi bör också vara ytterst noggranna att inte oskäligt använda oss av ”guilt by association”, alltså att påföra någon skam baserat på vem denne umgås med. Som bibelläsare är väl bekanta med var det något fariséerna gärna försökte klistra på syndarens vän Jesus, när han umgicks med vad de ansåg var slödder och pack.
Nej, vi ska vara sanningssägare, stå upp mot orättfärdighet och alltid vara rösten för dem som ingen egen har. I det uppdraget ingår att granska politiker som för egen vinnings skull slänger sig med begrepp som ”kristna värderingar” och nogsamt syna förd politik. Här finns det anledningar att kritisera Kristdemokraterna.
Ebba Busch och KD får finna sig i att orden kan bli skarpa när frukten av partiträdet ska bedömas. Somt kan vara gott. Annat hör hemma på skräphögen bland andra ruttnande grödor. Men det, hellre än bröllop och handtecken, är vad som kan och bör kritiseras.
