Länge har medlemmar bytt samfund, oftast inte av teologiska skäl, utan helt enkelt utifrån vilken kyrka de trivs bäst i. Men kan en pastor eller präst byta samfund lika enkelt? På nyhetsplats har Dagen belyst vad som torde vara en ökande trend: att även församlingarnas herdar ibland byter flock.
Bytena sker huvudsakligen av två olika skäl. Det ena är när en pastor eller präst likt Niklas Piensoho för 18 år sedan, får en kallelse från en församling i ett annat samfund. Detta är sannolikt det vanligaste skälet till samfundsbyte. Det handlar helt enkelt om en ny yttre kallelse som ledaren väljer att bejaka.
Det andra kan vara svårare för en församling att hantera. Det är när herden som Moni Höglund eller Magnus Persson vittnar om, känner en förändring i sin inre kallelse som leder till ett annat kyrkligt sammanhang.
Att detta sker beror på att såväl medlemmar som ledare har svagare lojalitet mot ett samfund, vilket Sveriges kristna råds (SKR) ledare lyfter Sofia Camnerin fram som den viktigaste förklaringen till utvecklingen i en intervju med Dagen.
Pastorer och präster har i sin utbildning förankrats i en allt starkare teologi om Guds rike. Oavsett var man kommer ifrån i det kyrkliga landskapet har förkunnelsen om Guds rike haft en mycket stark genomslagskraft. Det är lojaliteten mot kungen av detta rike som bör vara den starkaste drivkraften i en herdes tjänst. Få sätter likhetstecken mellan sitt samfund och Guds rike. Att därför prata om lojalitet mot samfundet på det sätt som Sofia Camnerin gör, blir för många kyrkliga ledare helt enkelt främmande.
Lojaliteten är snarare riktat till Gud och Guds rike än till ett samfund.
— Öyvind Tholvsen
Camnerin anser att de löften som avges när man kliver in i tjänst är att jämställa med vigsellöften. Herden “gifter sig” med samfundet. Det kan uppfattas så för den som faktiskt vigs till tjänst som präst i katolska, ortodoxa eller svenskkyrkliga sammanhang. Men för merparten pastorer inom frikyrkan som avskiljs eller ordineras till tjänst framstår detta som en främmande tanke. Få tänker om pastorstjänsten att man viger sitt liv till ett samfund. Och byte av samfund, även om det inte alltid är oproblematiskt, kan och bör därför inte jämställas med en skilsmässa.
Däremot kan många tänka att man viger sitt liv till tjänst i Guds rike. I de ordinations- eller avskiljningslöften som ges lovar pastorn att förtroendefullt samarbeta med eller tjäna inom sitt samfund samt att verka för den kristna kyrkans enhet. Men få uppfattar det som att man avgett ett livslångt löfte om trohet till samfundet. Då kanske många dessutom skulle avstått från att ge ett sådant löfte. Troheten är snarare riktad till Gud och Guds rike än till ett samfund.
Det är också därför en församling idag har bättre förutsättningar att förstå och ta sig igenom en situation där deras herde byter samfund. Många församlingsmedlemmar har sedan länge visat med sina val att deras lojalitet inte främst är riktad mot ett samfund, utan just mot Guds rike. Många har helt enkelt kommit att omfatta en god och sund teologi som gör att de vill verka för den kristna kyrkans synliga enhet.
[ Sofia Camnerin: Allvarligt när kristna ledare byter samfund ]
