Ett år har gått sedan massakern 7 oktober. Morgonen då Hamasterrorister från Gazaremsan aktivt sökte upp civila israeler – kvinnor, män, barn, och äldre – för att skada, kidnappa och mörda så många som bara var möjligt.
Vad som därefter har följt är ett år av krig. Tusentals palestinier har dött eller fått sina hem förstörda. Återkommande raketbeskjutningar mot Israel. Både från Hamas, Hizbollah och nu senast från Iran.
Det som terroristerna satte i gång den 7 oktober är en tragedi, ett krig och ett lidande bland både israeler, palestinier och nu även libaneser som är svårt att överblicka och till fullo sätta sig in i.
[ Steven Crosson: Bilderna från massakern i Israel var 43 minuter helvete ]
Hur kan man komma vidare från detta våld? Denna död? Detta hat? Finns det något sätt för folken i Mellanöstern att ta sig ur kriget? Att nå fred?
Att ens tänka i banor kring vad som behövs för samexistens i Mellanöstern samtidigt som hem raseras, gisslan fortfarande sitter fångade och raketer skjuts, kan kännas långt bort. För en svensk förmätet rent av. Men fred behövs. Även konflikter och krig som historiskt har rasat utan att man då tyckt sig kunnat se ett slut på våldet har även de upphört. Människor och folk som varit varandras fiender i generationer har lagt ner vapnen.
Det är svårt att tala om fred utan att tala om förlåtelse. Förlåtelse är ett av Jesu bärande budskap till mänskligheten. Förlåt och ni ska bli förlåtna. Förlåt era medmänniskor så ska Gud förlåta er. Det är ett hopp och ett löfte. Ett budskap som i grunden kom att förändra världen. För många i den antika världen ett revolutionerande sätt att tänka och handla. Sökandet efter förlåtelse har allt Jesu dagar varit ett ideal som många kristna aspirerat på. I mellanmänskliga relationer. Men också i relationer mellan grupper, folk och nationer. Gud vet att många kristna har misslyckats. Att krig har rasat – ibland till och med i Guds namn. Men förlåtelsen är ändock kärnan i det fredsbudskap som står sig än i dag.
Att förlåta den som gjort fel är en handling och en inställning som kan ske individuellt. Det är inte avhängigt om den felande ber om förlåtelse. Det går att förlåta även den som anser sig inte gjort något fel. Förlåtelsen måste vara uppriktig och egen – varje form av påtryckt förlåtelse riskera att bli ett ytterligare trauma.
För den som förlåter blir detta psykologiskt ofta en källa till frihet och frid. Och på ett teologiskt plan en möjlighet att själv kunna bli förlåten. Av Gud. Men förlåtelse innebär inte att glömma. Det innebär heller inte att oreflekterat kasta sig in i nya situationer som kan vara farliga. Ibland kan det finnas skäl för den som har förlåtit att behöva ha en distans till den som skadat för sin egen säkerhet och trygghet.
Fred, förlåtelse och försoning är, trots att de är nära anknutna, inte synonyma. I sin mest enkla definition är fred avsaknaden av krig och våld. Förlåtelsen är att släppa oförrätter och få egen frid. Försoningen är en gemensam process som bygger på ickevåld, gradvis ökad tillit och till slut empati. Äkta försoning tar ofta tid och bygger på ömsesidighet och rättvisa.
Ofta kan försoning vara en process som inte mäts i månader eller i år – utan i generationer.
— Steven Crosson
Efter att nazisterna besegrats av de allierade i andra världskriget skingrades dimmorna. Sakta stod det klart vilka brott Tredje riket hade begått mot judar, romer, homosexuella, politiska meningsmotståndare och andra. Under de rättegångar som följde kom sanningen fram. Rättvisa, i den mån det gick, skipades. Rättvisa var också en bärande del i den process som följde efter folkmordet i Rwanda, för att nå försoning. Efter att Hutumilisen besegrats följde en tid när brott klarades upp och straff utdömdes till dem som gjort sig skyldiga till folkmord. Människorättskämpen och ärkebiskopen Desmond Tutu sammanfattade det väl när han sa: ”Det kan inte finnas fred utan rättvisa.” Äkta försoning kräver ett ärligt uppklarande.
För var och en som tittar på Mellanöstern står det klart att försoningen ligger långt borta. Ofta kan försoning vara en process som inte mäts i månader eller i år – utan i generationer.
Tillit mellan israeler och boende på Gaza ligger i dag inte nära. I hela regionen gror misstro, sorg och hat. Terrorn och kriget gör att många, även som under lång tid kämpat för fred och försoning, i dag ser mörkt på framtiden.
Det betyder dock inte att förlåtelse, fred och försoning inte går att uppnå. Om det är något som evangeliet lär och lovar så är det att det finns hopp. Med tid, ett ärligt erkännande och rättvisa för brottens offer kan tillit om byggas upp igen. Och därefter även äkta empati. Men det kräver att alla inblandade når en plats där det finns en vilja att bryta våldet och hatet.
[ Dick Harrisson: Varför detta hat mellan muslimer och judar? ]
