”Från mitt sovrum har jag åtta sekunder på mig att nå skyddsrummet när larmet går.” Adele Raemer som fram till 7 oktober förra året bodde på kibbutz Nirim några kilometer från Gazas gräns visar med snabba rörelser hur hon springer genom sitt hus till skyddsrummet och smäller igen dörren. Smällen ekar, och både jag och resten av Dagen-teamet som är på besök rycker till.
Sju månader efter vårt möte bryter sig Hamas-terrorister in på kibbutzen. Adele och hennes son barrikaderar sig i skyddsrummet, desperat håller de emot dörren medan de ber för sina liv. Utanför väntar män med en enda avsikt: att döda så många civila judar som möjligt.
Genom terroristernas egna kroppskameror och material från offrens mobiltelefoner har vi i efterhand kunnat bevittna den värsta massakern på judar sedan andra världskriget.
[ Ledarpodden: Ett år sedan Hamas terrormassaker på israeler ]
I Israels påföljande försvarskrig mot Hamas har sedan tiotusentals palestinier dödats, däribland många terrorister, men också oskyldiga civila. Den mänskliga tragedin är överväldigande på båda sidor gränsen.
Krig är alltid avskyvärt. Alltid. Men denna konflikt är unik på flera sätt. Dagen efter massakern den 7 oktober firades terrordåden öppet på gator i exempelvis Australien, England och även i Sverige. Vi har inte sett liknande firanden i västvärlden i vår samtid. Efter den 7 oktober 2023 har också antisemitismen i många länder ökat lavinartat.
Efter att en hel värld sett på när sex miljoner judar förintades skulle man kunna tro att antisemitismen och hotet mot judars existens enbart för att de är judar, torde vara utplånat. Skamligt nog inte.
I Sverige har vi tragiskt nog redan vant oss vid att judar behöver dölja sin identitet, att judiska barn går till skolan kryssandes mellan piketbilar och automatvapen och att antisemitism frodas. En gång i tiden, vid andra världskrigets slut, var Sverige en tillflyktsort för judar från hela världen. Här kunde diasporajudar känna sig trygga. Det var då.
Jag kallar mig därför sionist i bemärkelsen att judarna har rätt till ett land och sitt land.
— Felicia Ferreira
Att kalla sig sionist är i dag komplicerat. Dels för att det innebär en utsatthet men också för att begreppet kan definieras så olika. Men med det politiska landskapet, situationen för den judiska minoriteten i Sverige såväl som den historia som finns i relation till det judiska folket, finns i dag ett värde i att ta ställning. Jag kallar mig därför sionist i bemärkelsen att judarna har rätt till ett land och sitt land.
För mig som kristen handlar sionismen inte om att använda judarna som något instrumentellt för att uppfylla Guds frälsningsplan. De har enligt löftena en del i historiens fullbordan, men att för egna syftens skull använda judarna för att försöka påskynda Herrens tillkomst är inte bara cyniskt utan i värsta fall antisemitiskt. Gud håller världen, både judar, kristna och alla folk – i sin hand.
Att jag kallar mig sionist innebär heller inte att jag frånkänner palestinierna ett land. De har också rätt att leva tryggt i ett land de kan kalla sitt, även om Hamas just nu är ett stort hinder för det.
Adele Raemer som vi besökte i mars 2023 överlevde terrorattacken. En del av hennes grannar mördades dock och flera togs som gisslan. Från min trygga plats här i Sverige skriver jag ett meddelande till henne. Hur ser hon på framtiden efter allt hon varit med om?
”Jag ser fram emot att bygga upp mitt samhälle igen under det kommande året samtidigt som mitt hjärta är krossat över alla grannar och vänner jag har förlorat. Inget i mitt liv är som förut. Men jag är trots allt optimist, jag litar på att mitt folk och mitt land hittar en väg, medel och motståndskraft för återuppbyggnad. Så att jag och majoriteten av mitt grannskap kan åka hem igen till fälten och kibbutzen vi älskar.”
