Ärkebiskop Martin Modéus linjetal vid kyrkomötets öppnande visar i mycket på en optimistisk kyrklig ledare. Tecken finns på att kyrkans minskning har avtagit: Utträden blir färre, inträden fler, fler unga vill konfirmeras, kyrkans förtroende ökar och kyrkans röst är efterfrågat i samhället. Ärkebiskopen tror att något är på väg att hända som vi ska glädjas åt. Det är lätt att instämma.
Temat för kyrkomötet är Kyrkan i det offentliga rummet. Modéus tecknar en attraktiv, visionär bild av en kyrka i försoningens tjänst. En kyrka som vill vara där, som stannar kvar vid bordet även när det hettar till, som bjuder på friskt vatten och som vill göra det lätt för människor att andas. Detta kan vara samlande för fler än Svenska kyrkan. Det är också lovvärt att han framhåller den lokala församlingens roll och inte tänker att marknadsföringsstrategier ska säkra kyrkans plats i offentligheten.
Det som däremot skaver är hans kontrastering av Svenska kyrkan mot frikyrkorna. Modéus vill markera att Svenska kyrkan, trots att hon inte längre är en statskyrka, inte blivit en frikyrka. Han säger att ”tro uppfattas i dag ofta som åsikter. Kyrka eller församling blir då en förening för dem som delar samma tro. Du och jag tror på samma sätt, och därför bildar vi en församling.”
Att reducera frikyrkan till en åsiktsgemenskap och en förening är en förolämpning mot frikyrkorna.
— Öyvind Tholvsen
Att reducera frikyrkan till en åsiktsgemenskap och en förening är en förolämpning mot frikyrkorna. Och att dessutom tona ner att Svenska kyrkan är en gemenskap där människor bekänner sin tro, framstår som att man vill fortsätta på den väg som hittills inte varit framgångsrik. En fråga som kvarstår är om Svenska kyrkans gemensamma tro har tömts på sitt innehåll?
[ Ärkebiskopen: Svenska kyrkan är inte som en stor frikyrka ]
Bilden av frikyrkan som en grupp som tror på precis samma sätt håller dessutom på att bli utdaterad. I frikyrkor i dag samsas ofta människor med bakgrund i snart sagt alla kristna kyrkliga traditioner. Ett skäl man kan höra när folk lämnar Svenska kyrkan för att bli med i en frikyrka är att de kände att kyrkan var där och bjöd på det friska vattnet. Sällan har det med åsikterna att göra. Församlingen kan likt Svenska kyrkan, formulera sin tro i dokument. Men allt mer sällan krävs att den enskilde i allt delar dessa.
Frikyrkorna kan dock ta till sig de vackra och viktiga orden om hur kyrkan bär tron. Frikyrkorna beskylls ofta för att enbart betona den enskildes tro. I berättelsen i Markusevangeliet kapitel två om de fyra män som bar en lam man fram till Jesus finns en vacker bild av kyrkans tro. Den egna tron kan vara helt förlamad, men den gemensamma tron bär genom svårigheter.
Det är olyckligt om Svenska kyrkan, som ärkebiskop Modéus, målar upp frikyrkan som den fula i kontrast till henne själv som den fina. Frikyrkliga företrädare kan visserligen göra sig skyldiga till samma sak, fast tvärtom. Men en attraktiv kyrka som fortsätter vinna förtroende i samhället vågar stå tillsammans med andra, även om de inte delar deras åsikter i allt. Därför att Kyrkan är en trons gemenskap i försoningens tjänst.
