Församlingen är Kristi kropp och vi, som kristna, är Guds händer och fötter här på jorden. Det är genom oss evangeliet, de goda nyheterna om upprättelse, försoning och frälsning, kan nå fram till alla människor. Men det finns en risk att vi tenderar att tro att detta ska ske genom dem som arbetar heltid i kyrkan. Men dessa är en (1) procent av alla troende. Det vore ett allvarligt misstag att inte också fokusera på och utrusta de 99 procenten som inte är till exempel heltidsmissionärer, pastorer eller präster.
Om bara en procent av kristna ska bära bördan av att dela och leva evangelium kommer det ta oändlig tid – och kosta på. Om övriga 99 procent aktiveras och utrustas – då kan vi börja se en skillnad! Så ja, vi måste arbeta så att alla som jobbar i kyrknära sammanhang har de verktyg och de medel de behöver.
Men också – eller till och med än mer – så att alla som befinner sig i andra sammanhang i sin vardag kan, vågar och har verktygen att ”gossip about the gospel”, som Julia Garschagen, tysk teolog, kallade det för under Lausannekongressen i Seoul: att dela med sig av och tala om evangelium på sin arbetsplats.
Garschagen berättade för Dagens utsända att en indisk kvinna som var utbildad läkare alltid känt att hon behövde ha en heltidstjänst som till exempel missionär eller pastor för att vara, eller ses som, en tillräckligt god kristen. Först när hon hört Garschagens ord i Seoul om att tjäna Gud i vardagen fick kvinnan frid över att läkare kunde vara hennes sätt att tjäna Gud.
Har vi samma tendens i Sverige? Finns det en risk att vi tänker vi att om man vill leva ut sin kristna tro helhjärtat är det teologi, pastor, missionär eller diakon som gäller? I så fall behöver vi tänka om.
Tron bär vi med oss varhelst vi går, vad än vi gör. Även i våra arbeten.
— Frida Park
I Sverige tar vi inte gärna med oss vår kristna tro när vi stänger kyrkdörren bakom oss efter helgen. På våra arbetsplatser förväntas det att vi är ”neutrala”. Om vi accepterar detta riskerar den ”inre sekulariseringen” att bli som en blöt yllefilt, försinkande och unken, över Guds verk. Men det finns inget sådant som en neutral person. Tron bär vi med oss varhelst vi går, vad än vi gör. Även i våra arbeten.
[ Fredrik Wenell: Kan kristna jobba med vad som helst? ]
I allt ska man naturligtvis vara vis. Det är inte rekommenderat att Sveriges alla kristna ska strunta i arbetsuppgifter, börja med väckelsemöten på arbetstid eller tvinga på andra sin tro. Men handen på hjärtat – därifrån är vi eoner. Vad sägs om att börja med att medvetet ha med sig tron, även utanför kyrkan, och tillåta det som ligger oss varmast om hjärtat också vara en naturlig del av vår vardag, var den än tillbringas?
Ja, vi behöver fler som vill arbeta inom kyrkan. Men än mer behöver vi att alla som inte gör det får självförtroende, utrustning och frihet att leva med sin tro i sin vardag. Vi måste nogsamt akta oss, både som pastorer och ledare och vi som har andra sysselsättningar, att acceptera lögnen om att ”tro gör man i kyrkan”. Gud behöver advokater, journalister, sjuksköterskor, lärare, poliser, politiker, snickare, terapeuter, ingenjörer, skådespelare och entreprenörer – ja, allt mellan himmel och jord.
[ Emma Audas: Kommer någon någonsin säga att vi borde engagera oss mer i jobbet? ]
