Jag hör inte till dem som tycker att vi bara ska peka på sådant som är utmaningar eller problem inom kyrkan. Men om vi inte heller vågar syna det som inte är som det ska kan vi inte heller förändra det. Och ett av områdena som kristenheten verkar ha svårt med (med variationer inom och mellan samfunden) är takhöjden. Rent fysiskt brukar ju kyrkorna ha väl tilltagna takstolar. Sitter man i bänken och sneglar uppåt under gudstjänsten kan det svindla i maggropen: så högt det är! Men man kan också sitta i samma kyrkbänk och snegla uppåt och känna att det är så lågt i tak att det blir svårt att andas.
Förra veckan skrev jag en ledarkrönika om att vi behöver återuppväcka den ädla konsten att utöva församlingsdiskussioner. Jag tror på allvar att all vår strävan efter enhet – som är så viktig, och påbjuden av Jesus själv – ibland har fått en oönskad baksida: vi förmår inte hantera att vi tänker, tycker, känner eller tror olika. Som Steven Crosson skrev nyligen på ledarplats: Ingen polarisering alls vore rent av farligt. Framför allt inte om motsatsen är en slags tystnadskultur där bara den som bekänner sig till exakt rätt formulerade talespunkter får uttala sig.
Vi måste börja inse att det enda sättet att uppnå enhet är att vi förmår uppskatta och omfamna varandras olikheter, som Rick Warren uttryckte det i Seoul under Lausannekongressen: ”The only way to achieve unity is to celebrate diversity”. Nej, det handlar inte om att vi kan tillåta precis vad som helst. Det finns ändå givna gränser för vad vi kan predika och vad en kyrka bör hålla på med – annars är det inte längre kristendom vi sysslar med.
[ Steven Crosson: Ingen polarisering alls vore rentav farlig ]
Det är till exempel inte alldeles lämpligt att som biskop emeritus Åke Bonnier gör på debattplats i Dagen, få det att låta som att det berodde på nyförälskad frälsningsiver att Paulus skrev att Jesus var enda vägen, att det skulle ha berott på att de kristna var så få (och behövde en egen usp – unique selling point?). Varför sa då Jesus själv att Han är vägen, sanningen och livet och ingen kommer till Fadern utom genom Honom?
Religionsdialog är välkommet. Viktigt till och med. Synkretism är det inte – för att nämna en av gränserna man inte kan överträda och ändå kalla det för kristen tro. Gud forcerar helt riktigt de gränser människor bygger mellan varandra och mellan sig själva och Gud. I den meningen är Gud gränslös. Men Gud är inte gränslös så att Han frångår sitt eget ord eller den kristna trons själva grund: att det är av nåd och av tro på Jesus Kristus som vi är frälsta.
Men när ni nu konstaterat att gränser finns, så finns de ändå inom dessa en oändlig möjlighet till mångfald. Och här finns det förbättringspotential (ett modernt uttryck som är en finare omskrivning för utmaningar eller problem). Vart går vi med våra frågor om livet, människor och Gud? Borde inte det vara självklart att svaret är: församlingsgemenskapen? Där kan vi tillsammans möta utmaningar, frågor och skav och söka efter en väg framåt.
Men om församlingsgemenskapen enbart tillåter vissa att yttra sig? Om bara somliga frågor är tillåtna – andra inte? Om tvivel och existentiella frågor inte ryms under kyrktaket är det lätt att man söker sig någon annanstans där ängsligheten inte kväver samtalen, processerna och gemenskapen.
Hur många visas till bakdörren (indirekt eller direkt) av höjdrädda kristna som inte vågar tillåta de svåra frågorna?
— Frida Park
Här finns anledning till reflektion. Hur ofta används bakdörren i församlingen? Hur många visas dit (indirekt eller direkt) av höjdrädda kristna som inte vågar tillåta de svåra frågorna? Var församling bör fråga sig vilka forum man har för att fånga upp frågor, förslag och funderingar – teologiska, organisatoriska, praktiska, ja vad det än gäller. Och är de forumen tillåtna, öppna och byggda med tillräckligt höga tak så att det går att andas fritt?
Maktdelning, transparens och reflektion, det var tre grundstenar som Ulrik Josefsson, redaktör för antologin om Knutbyförsamlingen och rektor på ALT och krönikör på ledarsidan, identifierade som nödvändiga för att behålla sundhet, även i en engagerad och ”het” församling.
Det är inte frågorna, tvivlen och undringarna vi ska vara rädda för. Det är tystnaden. Tystnaden och att människor försvinner iväg för att de inte fick plats. Det är rörigt att vara församling. Det kan vara kaos. Gud är inte oordningens Gud, men Han är inte det minsta rädd för kaos. Stagnelius skrev: ”Kaos är granne med Gud”. Gud går in i kaos och bringar harmoni genom sin frid. Så låt samtalen få rum. Låt tankarna få tänkas. Låt bönerna få yttras. Låt tvivlen få formuleras. Och låt taken växa sig höga som himlen. Då ryms fler människor. Och Gud.
[ Frida Park: Vi har inte rätt att dra gränser där Jesus inte drog några ]
