Köttbullelunchen mellan Ebba Busch och Jimmie Åkesson blev milstolpen då SD började bjudas in i stugvärmen. Och Kristdemokraterna öppnade dörren. För detta fanns det en mängd pragmatiska skäl – främst att det skulle vara omöjligt för KD att hamna i regeringsställning om man inte fick SD:s stöd. Busch uttrycker att hon är nöjd med att partiet i dag har sex statsråd, dubbelt så många som man har haft tidigare. Syftet, enligt Busch: att få genomslag för kristdemokratisk politik. Är det då vad man har fått?
Ja, är det kristdemokratisk politik som regeringen driver? Vissa partister skulle stolt säga ”ja”, medan andra är rädda för att ett sådant tvärsäkert besked skulle kunna skapa en rekyl som kan kosta partiet väljare om två år. Detta eftersom många klassiska KD-väljare knappast jublar över regeringens vägval i biståndsfrågor, civilsamhällesfrågor, ännu hårdare migrationspolitik och så vidare.
Frågan är om ”utan KD i regeringen hade det varit värre” är tillräckligt för att rädda kvar väljare som redan från början var skeptiska till samtal, förhandlingar och nu samarbete med SD. Nu vill KDU att KD ska vara partiet som bjuder in Åkesson in i Rosenbads salonger. Risken är att ”makten framför allt” straffar sig. En bättre väg vore att tydligt visa sin särart i konstellationen M-L och SD, varför inte genom att stärka partiets sociala röst? Om de klassiska väljarna inte känner igen sitt parti; om de nya väljarna inte kan skönja KD:s särart – vem ska då rösta på partiet?
