Efter år av kritik blev det muslimska studieförbundet Ibn Rushd i början av hösten av med sina statsbidrag. Bland kritikerna fanns bland annat Folkbildningsrådet som konstaterade att studieförbundet främjat antidemokratisk verksamhet och inte förmått visa respekt för varken mänskliga rättigheter eller grundläggande demokratiska värderingar.
Kort efter beslutet lades också verksamheten ner. Dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) kommenterade saken till Aftonbladet och sade att ”organisationer som är kvinnofientliga, homofobiska, antisemitiska, de hör inte hemma i en liberal demokrati”.
Att det funnits ett demokratiskt underskott i Ibn Rushds verksamhet är uppenbart. Den muslimska organisationen hade under de 16 år som den uppbar statsbidrag alla möjligheter att utveckla och folkbilda i demokratins och de mänskliga rättigheternas anda. Tyvärr blev det inte så. Därför var såväl fråntagandet av bidrag som att organisationen lade ner helt nödvändigt. Ett fortsättande av verksamheten, i dess dåvarande form, med skattepengar hade varit oförsvarbart.
[ ”Kristna studieförbund borde stödja muslimska organisationer” ]
Att Ibn Rushd avvecklats betyder dock inte att organisationer på muslimsk grund inte har möjlighet att verka inom civilsamhället och på sikt uppbära bidrag igen. Det finns gott om muslimer i Sverige som högt håller av de värden på vilka det svenska samhället vilar och dessa personer kan mycket väl i framtiden komma att bilda nya folkbildande organisationer. Detta vore, inte minst ur ett integrationsperspektiv, önskvärt om så skedde.
Om studieförbund med en kristen värdegrund skulle börja agera utifrån någon form av diffus allmänreligiös riktning snarare än deras kristna utgångspunkter riskeras deras egenvärde.
— Steven Crosson
Men ett sådant initiativ behöver i så fall komma inifrån och underifrån. Det kan inte vara så att det, som Joel Halldorf menar, ligger på de kristna studieförbunden Sensus och Bilda att stötta det muslimska civilsamhället. Snarare är det så att det är bra med en mångfald av aktörer i civilsamhälle och folkbildning. De olika organisationerna har sina olika utgångspunkter och målgrupper.
Om studieförbund med en kristen värdegrund skulle börja agera utifrån någon form av diffus allmänreligiös riktning snarare än deras kristna utgångspunkter riskeras deras egenvärde. Men inte bara det. Ett upplägg där kristna organisationer agerar för muslimska intressen skulle riskera att minska intresset för deltagande från nuvarande medlemmar. Det vore därför olämpligt om kristna studieförbund skulle börja anordna muslimska studiecirklar.
Studieförbund som drivs på kristen grund har givetvis ett ansvar att vara utåtblickande. Att arbeta även med det omgivande samhället. I detta har inte minst kristna missions- och biståndsorganisationer länge varit drivande. Det innebär dock inte att dessa ska ta över ansvar som åligger andra aktörer. Personer med muslimsk tro är högst kompetenta att själva organisera sig och driva folkbildning. Att föreslå det motsatta – att muslimer skulle behöva särskilt handhavande – är en form av lågt ställda förväntningar som varken gör kristna, muslimer eller integrationsprocessen några vidare tjänster.
[ Steven Crosson: Turerna kring Stina Wollters naken-TV är en pinsam historia ]
