Anglikanska kyrkan var under lång tid involverad i den transatlantiska slavhandeln. Kyrkan köpte och ägde slavar, likt andra samfund, privatpersoner och organisationer under 1600 och 1700-talen. Det engelska samfundet var också ekonomiskt gynnat av slavhandeln genom olika typer av investeringar.
Detta är utan tvekan ett av de mörkaste kapitlen i den anglikanska kyrkans 500-åriga historia. Nu planerar kyrkan för att avsätta 1 miljard pund till en fond som ska betala ut skadestånd till slaveriets offer. Ett beslut som, även om det är väl menat, kommit att kritiseras. Kritiken har inte minst kommit från samfundets egna medlemmar. Försoning för synder är något gott men skadestånd är en annan historia. Trots alla goda intentioner är det lätt att se problemen med skadestånd som nu kan komma betalas ut generationer efter att handlingarna ägt rum.
Under flera hundra år kidnappades, förslavades och fördes miljontals människor från Afrika över med skepp både till de amerikanska kontinenterna och till den muslimska världen.
[ Öyvind Tholvsen: Att ge kommer alltid att provocera. ]
Slaveriet kom till slut att avskaffas. Detta inte minst efter en lång tid av idogt arbete från brittiska kristna slaverimotståndare som verkade både i parlamentet och i samhället. Trots det består människohandel och sextraficking dessvärre fortfarande än i dag även om många instanser arbetar med att frigöra de framför allt kvinnor som drabbas av det moderna slaveriet.
Debatten i Storbritannien handlar nu sättet på vilket den anglikanska kyrkan ska sona för sin moraliska synd. Försoning och öppenhet inför synder och missgärningar är givetvis något gott. Men när århundraden har gått och ingen längre lever som direkt själv drabbats av synderna blir det direkt mer komplicerat.
Som flera kyrkobesökare i England nu konstaterar var ingen av de egna medlemmarna någonsin involverade i 1700-talets slavhandel. Ge och offra gör man gärna men då med eftertanke. Pengarna som Anglikanska kyrkan nu kommer dela ut kan inte betalas ut till personer som själva varit offer för slaveriet utan till personer med en, i bästa fall, avlägsen relation till de drabbade.
Det är inte bara i kyrkan som frågan om skadestånd är aktuell. I flera länder diskuteras nu hur personer som är ättlingar till slavar och offer för staters oförrätter ska bes om ursäkt till och ersättas. Bland annat Kanada och Australiens regeringar har bett om ursäkt för hur man behandlat ursprungsbefolkningar – vilket är lovvärt.
När frågan om skadestånd väcks blir det väldigt rörigt.
— Steven Crosson
Men när frågan om skadestånd väcks blir det väldigt rörigt. Vem ska betala till vem? Alla som var direkt inblandade är sen länge döda. Är det då den helt nya medlemmen (kanske nyligen invandrad) i Anglikanska kyrkan som ska betala till den som kan visa på dokumentation om slavar i släkten? Kanadensaren vars släkt inte kom till landet förrän långt efter att oförrätterna ägde rum? Vad händer om denne person både har förfäder som varit utsatta och som inte varit det? Ska då någon form av avräkning göras?
Om man i stället betalar ut pengar till organisationer eller kommuner (vilket ofta föreslås) kan man fråga sig på vilka grunder det ska avgöras vilka som bäst representerar slavättlingarna? Kanske är det då de afrikanska ursprungsländerna som ska få ersättningen? Samtidigt var personer i dessa samhällen högst involverade och ofta drivande i slavhandeln. För att inte nämna de många muslimska slavägare och handlare som under lång tid var aktiva i den globala människohandeln. Men det hörs sällan röster om att deras ättlingar ska be om ursäkt för eller kompensera för slaveriet.
[ Dokument: Samer kräver upprättelse från Svenska kyrkan ]
Även svenska samfund har begått vad som med moderna glasögon ses som brott mot människors integritet, självständighet och mänskliga rättigheter. Det gäller kanske framför allt Svenska kyrkans roll i relationen med samerna.
I vitboken ”De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna” framträder en bild av ett samfund som deltog i en tvångsförsvenskning med tvångskristnande som metod. Svenska kyrkan hade, med dåvarande ärkebiskop Antje Jackeléns ord, en ”avgörande roll som dörröppnare för rasbiologerna”. I arbetet med transparens och försoning har Svenska kyrkan kommit långt med offentliga ursäkter och åtta åtaganden i försoningsarbetet med det samiska folket vilket bland annat inkluderar att Svenska kyrkan under det kommande decenniet ska förkunna evangelium på samiska, stärka samiska barn i deras identitet och andliga utveckling och öka kunskapen om urfolkens rättigheter.
Trots att det höjts röster för skadestånd har Svenska kyrkan här gått en mer genomtänkt väg än Anglikanska kyrkan. Försoning är viktigt och – om genomtänkt genomfört – en god väg framåt både för kyrkan, den kristna tron och ättlingar till personer som drabbats av oförrätter.
[ Efter kyrkans svek mot samerna vill pionjärer i norr satsa nytt ]
