Med jämna mellanrum publiceras en bok, en artikel eller en podd där dekonstruktionen av tro, inte minst frikyrklig, är ämnet. Dekonstruktion har blivit något av ett modeord som det slängs med, ibland lite lättvindigt, men som har en existentiell klangbotten. Det är därför viktigt att lyssna på berättelserna och inte minst personerna. Dagens ledarsida har vid flera tillfällen poängterat att tron måste tåla att ifrågasättas eller tåla att människor krisar.
Men begreppet dekonstruera kommer ursprungligen från det som kallas poststrukturalistiska teorier och är ett slags lek med orden destruera och konstruera. Begreppet innebär att i varje ord och handlingar ryms också dess motsats. I ordet mörker döljer sig ljuset, när vi säger dag så är också natten närvarande. Det kan låta teoretiskt men har en mycket praktisk sida, i alla fall hos den som börjar tvivla på tron eller sitt sammanhang.
Det är helt nödvändigt att tron gestaltas på nya sätt, i nya tider. Så har alltid missionen fungerat.
— Fredrik Wenell
I frikyrkor är det ofta en förväntan om total överlåtelse eller renhet som för många behöver dekonstrueras. Så är det exempelvis i David Eklind Kloos bok Den väg är bred som recenserats i Dagen (12/10). Han orkade inte, kunde inte vara överlåten på det sätt som han uppfattade att det förväntades. Och om de förväntande handlingarna inte kunde igenkännas sågs det som ett tecken på att överlåtelsen inte fanns där, men väl dess motsats – att inte vara överlåten.
Just överlåtelse och vad det innebär har ibland gjort att människor hamnat i troskris. Det är inte alltid explicit uttalat vad överlåtelsen handlar om, men det finns som en tyst kunskap som de flesta kan identifiera. De som inte lever upp till idealen riskerar att fyllas med skam. Det alla tror sig veta utövar ett slags dold påverkan på gemenskapen. Det är därför ofta den outtalade förväntan som upplevs tvingande för människor och därför också vad dekonstruktionen syftar till att oskadliggöra.
För Eklind Kloo innebar den sorts överlåtelse han uppfattade gällde i församlingen att han såg sig tvingad att lämna Gud. Senare återupptäckte han tron i en enkel fisketur tillsammans med sin son. Han drabbas av Gud i en naturupplevelse, inte i den överlåtna tron han lämnat.
I många kyrkliga sammanhang finns ett krav på totalitet, antingen är du överlåten eller inte, antingen är du helhjärtad eller inte. I vissa gemenskaper handlar överlåtelsen om en rättvis klimatkamp, i andra om karismatiska gåvor, i ytterligare andra om att identifiera sig med den senaste teologiska trenden. Men få lever upp till en gemenskaps alla ideal – uttalade eller icke uttalade – och att leva i spänningen mellan det som förväntas och verkligheten, som kan vara nog så krävande. Därför kan dekonstruktion ibland vara nödvändig för att något nytt ska kunna blomstra.
[ Dokument: Dekonstruktion - tillfällig trend eller en ny reformation ]
I frikyrkan kan vissa uppleva sig klämda och begränsade. Det behöver tas på allvar, samtidigt som man ser att det finns många fler berättelser. Frikyrkorna kan också vittna om otaliga exempel på hur människor, i och genom gemenskapen, blivit befriade från sådant som hållit dem fångna. Och det även i gemenskaper som andra upplevt som negativa. Men de goda berättelserna stannar ofta inom de egna väggarna och når sällan sekulära medier med en vidare läsekrets.
Det finns därför en risk att bilden blir ensidig om vi enbart lyssnar till en sekulär diskurs som utmålar frikyrklig kristenhet som ensidigt sluten eller exkluderande. Därför skulle både den diskursen, och frikyrkornas ibland förenklade bild, behöva dekonstrueras för att kunna byggas upp igen.
I kyrkor skulle frågor oftare behövas ställas om vad som blir osynliggjort i de uttalade och outtalade förväntningar som gemenskapen har. En sådan “dekonstruktion” skulle kunna fördjupa kunskapen om de teologiska övertygelser som en gång byggde frikyrkorna. Djupt förankrad i den tidiga frikyrkan finns övertygelsen om individens fria val gestaltad i en personlig omvändelse. En sådan borde innebära frihet att själv välja trosgemenskap men också en möjlighet att påverka hur gemenskapen gestaltar tron.
Att “dekonstruera” är något som kyrkorna – och andra – behöver lära sig, men göra mer fullt ut, det vill säga att inte bara plocka isär utan också att konstruera på nytt. Det är helt nödvändigt att tron gestaltas på nya sätt, i nya tider. Så har alltid missionen fungerat.
Dekonstruktion behöver alltså inte vara något som leder till en tappad tro, utan kan snarare ses som en nödvändig process för att kunna bygga den stadigare. En bra början på en sådan process är att ta hjälp “rumpnisseregeln”, det vill säga att ständigt ställa frågan: ”Varför gör vi (tror vi) på detta viset?” Det skulle både sekulära och troende må bra av.
