Det är glädjande att synen på församlingsplantering i Sverige har ändrats de senaste decennierna. Från att många såg med misstänksamhet på nyetablerade församlingar som ett uttryck för splittring har i dag frikyrkosamfunden satt frågan högt upp på agendan. Nu har det i stället blivit den viktiga missionsstrategi det var i frikyrkans barndom och alltid varit i frikyrkans internationella mission.
Nätverket Vidare som samlar åtta frikyrkosamfund i Sverige, har tydligt uttalat att de vill hjälpa varandra så att församlingar senast 2025 planterar fler församlingar än vad som läggs ner. Det är en djärv målsättning. Under perioden 2015 till 2020 lades 243 församlingar ner samtidigt som 136 församlingar grundades. Takten måste därför ökas betydligt.
Men församlingsplantering i Sverige är allt annat än lätta segrar. Trots välkända teorier om hur multiplicering av församlingar kan gå till: Genom församlingar som planterar församlingar som i sin tur planterar församlingar i församlingsplanteringsrörelser eller CPM som det kallas på engelska, så finns det få tecken på att detta sker i Sverige.
Församlingsplanteringsrörelser uppstår inte utan att det finns en rörelse av människor som kommer till tro
— Öyvind Tholvsen
Det finns en avgörande skillnad mellan Sverige och övriga Europa å ena sidan, och länder som Brasilien, Indien och Nigeria å andra sidan. I dessa länder ser de multiplicering av lärjungar genom att en människa som kommer till tro, för andra människor till tro, som i sin tur för andra människor till tro. Detta är så kallade Disciple Making Movements (DMM:s).
Församlingsplanteringsrörelser uppstår inte utan att det finns en rörelse av människor som kommer till tro i DMM:s. Det är värd att notera att i det material som gavs ut inför Lausannerörelsens stormöte i Seoul i oktober, beskrivs hur DMM och CPM formligen exploderar runtom i världen. Dock inte i Sverige. Därför är det också helt rätt att fokusera på att skapa förutsättningar för att fler enskilda ska komma till tro, till exempel genom konceptet Blomstra.
Församlingsplantering blir därefter ett sätt att ta tillvara alla nya som kommer till tro. Det var detta som hände under frikyrkans starka växtperiod från 1870-talet fram till 1950-talet då det fanns cirka 4500 frikyrkoförsamlingar i Sverige. 2020 hade denna siffran halverats.
[ Pingst startar socialt center i Ronneby: ”Vi ser nöden här” ]
Men det blir helt fel att säga att vi inte ska plantera församlingar innan vi ser många nya komma till tro. Nya initiativ i nya former behövs för att fler nya ska komma till tro. Pingstkyrkorna i Karlskrona och Karlshamns sätt att etablera ny verksamhet i Ronneby som vi skrivit om på nyhetsplats, är ett av flera exempel på detta.
Men församlingsplantering i dag är präglad av hårt arbete. Inte sällan får man se att berömvärda initiativ inte hade livskraft i långa loppet. Men det som sker genom detta krävande arbetet är en bearbetning av jordmånen som på sikt kan få spännande följder. Nya människor upptäcker evangeliet därför att det kommer till dom i nya former som gör att nya plantor växer som i sin tur släpper nya frön.
[ Debatt | Ellen Fhager: Kanske är det dags för en ny identitet? ]
