Vi bor i ett av världens mest sekulariserade länder. I undersökningar framgår det att tro och religiösa värden spelar liten roll för svensken. Ibland talar kristna slarvigt om att det skulle råda någon slags utbredd kristofobi – alltså att man skulle ha en slags främlingsfientlighet eller rädsla för kristen tro. Även om skadliga fördomar och uttalad agenda emot kristen tro förekommer handlar det snarare om en utbredd okunskap. Den är så alarmerande att det finns fog för att kalla det för religionsanalfabetism. Man vet inte, man förstår inte och kan inte relatera till den kristna tron.
Naturligtvis är det en utmaning för kyrkan. Naturligtvis är det en pedagogiskt grannlaga uppgift att visa att den kristna tron är relevant i dag. Men det långt ifrån omöjligt. Och den kristna tron är i allra högsta grad relevant.
Samtidigt som det är sant att sekulariseringen breder ut sig (så pass även inom våra kyrkor att vi alltför ofta accepterar narrativet att religionen enkom är en privat företeelse), pågår en påkristning – en rörelse där människor får möta Gud. Hundratals unga lovsjunger på höstlovet. Människor får nya livschanser i mötet med Jesus, så också människor som fastnat i destruktiva gängmiljöer. Människor med drogberoende får en väg till upprättelse.
När mörkret faller på är det viktigt att påminna sig om att stora och små vardagsmirakler sker, i världen men också runt om i Sverige, i dag.
