Det är inte lätt att vara pojke. Fler pojkar än flickor går ur skolan med ofullständiga betyg. Fler pojkar än flickor får särskilda insatser i skolan. Fler pojkar än flickor utsätts för kränkande behandling av personal i skolan. Även om siffrorna, tack och lov, blivit bättre de senaste åren är det fortfarande uppenbart att skolan i högre grad misslyckas med att ge pojkarna god utbildning och goda livschanser. Särskilt så i utanförskapsområden, med därtill alltför ofta frånvarande fäder.
[ Steven Crosson: För män är vänskapen rentav livsviktig ]
Och pojkar blir män. Vilka slags män? Under metoo, denna välbehövliga rörelse där kvinnor äntligen fick mod och utrymme att berätta om övergrepp och trakasserier, intensifierades och cementerades samtidigt bilden av alla män som potentiella förövare. Och eftersom män i generationer har förtryckt kvinnor blir det omöjligt att göra rätt, hur man än vrider och vänder sig. Skulden sitter i könet. Inte i handlingar. Tydligen.
Med ett sådant synsätt inpräglat i jämställdhets- och regnbågscertifierade skolors och institutioners väggar är det kanske inte alldeles konstigt att det är svårt att växa upp som pojke i dag? Går det ens att forma en positiv maskulinitet, eller är det kört på förhand? Inte konstigt att så många män mår så dåligt och i högre grad begår självmord.
I dag, på internationella mansdagen, finns det anledning att lyfta fram män som varit föredömen. Inte fullkomliga (några sådana, män som kvinnor, finns inte). Se de goda exemplen; lyft dem; som en kraftfull och välgörande motbild till de negativa vi alltför lättvindigt gör till regel.
[ Ivar Arpi: Det finns något fundamentalt omanligt i att vara kristen ]
