SVT:s serie Tunna blå linjen har precis avslutat sin tredje och sista säsong. Den är något så ovanligt som en serie som både visar en nyanserad bild av polisers vardag och av kristen tro. I serien får man exempelvis möta polisen Sara som har en kristen bekännelse. Hon brottas genom hela serien med att vilja se det goda i människor trots att hon gång på gång blir sviken. Visst framstår hon ibland som olovligt naivt men det är fint att hon till slut säger ifrån och hänvisar till att det ytterst sett är Gud som ger henne kraft och motivation att fortsätta.
Den kristna tron får en positiv och tydlig roll i serien och blir inte bara något främmande och märkligt. Tvärtom, David Thurfjell konstaterar till och med i Dagens nyheter (14/11) att hela serien slutar i ett försvar för tron på Gud. Något som hade varit betydligt svårare att föreställa sig bara tiotalet år sedan.
En förändrad kultur bör kyrkorna varken förfasa sig eller moralisera över utan ta sig an konstruktivt.
— Fredrik Wenell
Samtidigt är det något som skaver. Den sorts gudstro som presenteras, och som avslutar hela serien, är av en sort som passar mycket väl in i det nutida samhället. Det är en tro av funktionell karaktär som motiverar individer att handla gott. En tro som individen definierar själv och plockar ihop efter eget tycke och smak. I Saras fall är det en tro som beskrivs på ett sympatiskt, lågmält och fint sätt.
Thurfjell sätter emellertid fingret på ett mycket centralt drag i det som ofta kallas det postsekulära tillståndet. Han menar att det nog egentligen inte handlar så mycket om en återkomst av kristen tro som en förlust av tro på alla meningsskapande berättelser.
Och det är här skavet framträder tydligast. Den funktionella versionen av tro är bara tolerant mot de meningsskapande berättelser som inte gör anspråk på att vara förankrade i sanningsanspråk utanför individen själv. Det är en tro som framstår som tolerant och öppen för olika åsikter och livshållningar, men det finns ett villkor: Den får inte störa idén om subjektets autonomi. Kvar står den enskilda individen med sig själv och sin egen tro.
Men det postsekulära tillståndet innebär egentligen inte frånvaro av en gemensam berättelse, utan innebär snarare att en ny berättelse har blivit normerande: Berättelsen om det självbestämmande subjektet. Den berättelsen hävdar att individen har ansvaret för sitt eget liv och att livsvalen ska tas utan relation till något utanför individen själv.
I berättelsen om det självständiga subjektet får unga lära sig att de är fria att bli vad de vill under förutsättning att de tror tillräckligt mycket på det och jobbar hårt. I den berättelsen finns det bara en adressat – individen själv. Det är i den traditionen viktigt att vinnarna och de inflytelserika får skriva historien.
De frågor som också ofrånkomligen dyker upp är: Får inte de allra flesta val konsekvenser för människor runt omkring oss? Påverkas inte alla av normer som faktiskt ligger utanför oss? Till vem ska egna misslyckanden och tillkortakommanden adresseras om individen inte uppnår de egna målen? Den moderna berättelsen stämmer inte med verkligheten.
Kyrkan behöver fundera över hur evangeliets sanning kan förkunnas i en kultur där varken bibel, präst/pastor, tradition eller församling är auktoriteter. Men en förändrad kultur bör kyrkorna varken förfasa sig eller moralisera över utan ta sig an konstruktivt. Den bör ses som varje annan kultur som kyrkan träder in i för att förkunna evangeliet. Det är snarare att betrakta som en ny gräns som kyrkan behöver korsa.
[ Sorgligt att folk är utsvultna på att få se en troende gestaltas ]
Mot den bakgrunden är det mycket hoppfullt att läsa reportaget om Kviinge kyrka i Hanaskog (15/11). I en bygd som under lång tid ansetts vara något av de mest sekulariserade områdena i Sverige blomstrar en kyrka. Människor kommer till tro och möter Jesus i en miljö som talar om överlåtelse, gudsmöten och förkunnar bibelordet som norm.
[ Man är inte van att se människor så hängivna ]
Församlingen har alla de beståndsdelar som förväntas av en svenskkyrklig församling på landsbygden, men har också delar i gudstjänsten som förknippas med frikyrkliga gudstjänster där personliga gudsmöten, inte sällan emotionella, är centrala. De anknyter alltså både till individens personliga möte med Jesus men i en trygg stabil tradition förankrad utanför subjektet.
Det personliga mötet med Jesus är en av flera viktiga faktorer för att komma till tro i en tid där individen är sin egen norm. I en postsekulär tid behöver kyrkorna därför lära av varandra. Folkkyrkan kan ta intryck av frikyrkornas långa tradition av emotionella gudsmöten, medan frikyrkorna behöver folkkyrkans trygga förankring i tradition och bekännelse.
