Att resa med barn kan vara en utmaning. Det börjar redan innan biljetterna är beställda. Flyg och tågstolar är som bekant inte gratis och de barnrabatter som eventuellt finns tycks bli allt mer naggade i kanten för varje år som går.
Det behöver dock inte handla om långväga semesterturer – något som sannerligen inte alla har möjlighet till. Även den kortare resan kan bli en utmaning. Att åka buss är för många inte ett alternativ. Dels så går det knappt några bussar i stora delar av landet, i alla fall inte så att de blir praktiskt användbara för en barnfamilj på landet som behöver få ihop skola, jobb och aktiviteter. I huvudstaden, där bussarna trots allt går, har det länge varit fritt och enkelt att resa med buss för barnvagnsskjutande föräldrar. Men nu tas denna i sammanhanget lilla förmån bort. En liten men ändå noterbar försämring.
Bilen då. Även den har blivit väldigt dyr. Något som är särskilt påtagligt för alla som lever på landet och är beroende både en och två bilar. Drivmedlet är en sak men även priset på såväl begagnade bilar som nya bilar har under senare tid pekat rakt uppåt. En ny minibuss kostar i dag lika mycket som ett hus. Vilken småbarnsfamilj med normal inkomst har egentligen råd med det?
[ Steven Crosson: Inom kort kommer de låga födslotalen bli ett stort problem ]
Bostadspriserna har även de gått upp i rask takt. Detta till stor glädje för de som sedan länge ägt sitt hus (och inte längre behöver betala fastighetsskatt) men för barnfamiljer är det sällan lika muntert. Sverige innehar nu den tveksamma förstaplatsen i Norden när det gäller trångboddhet. Att flytta till något större och kanske få var sitt rum blir för många föräldrar och barn en allt mer avlägsen dröm.
För varje dag smyger sig staten in allt längre in i familjernas vardagsrum, på bekostnad av vuxna och barns egenmakt.
— Steven Crosson
Allt är dock inte pengar, även om ekonomin är en stor och viktig del av familjers vardag. Att ha barn är inte längre något som främst är en familjär angelägenhet. För varje dag smyger sig staten in allt längre in i familjernas vardagsrum, på bekostnad av vuxna och barns egenmakt. Med små steg kringskärs föräldrarnas frihet att själva fatta beslut över sina egna barns uppfostran och framtid. Om det så gäller om de ska tvingas in i språkförskola (som Tidöpartierna vill) eller om föräldrar ska få fråntas möjligheten att välja vilken typ av skola barnen ska få sättas i. Ingen konfessionell skola om vänstern och liberalerna får som de vill.
Samtidigt ska det sägas att svenska föräldrar, i en internationell jämförelse, länge har haft det gott ställt. Här finns föräldraförsäkring, förskolor och barnbidrag. Att barn och familjer har prioriterats högt av samhället har också lett till att det varit enklare att låta familjerna växa, jämfört med familjer i exempelvis södra Europa.
Men att det varit så historiskt betyder inte att det är så längre. Vid en närmre inspektion kan man exempelvis konstatera att det svenska barnbidraget inte höjts i takt med att priserna ökat. Med åren har barnbidraget alltså kommit att urholkats med den konsekvens att barnfamiljers ekonomi och köpförmåga påverkats negativt. Detta gäller särskilt för barnfamiljer med en redan ansträngd ekonomisk situation.
Bidrag är dock en sak. För de flesta finns ändå en vilja och önskan att kunna ta försörja sig och sin familj med så lite statlig uppbackning som möjligt. Under stora delar av 1900-talet gick det också bra för en familj att leva på en lön. Då kunde en person jobba och en ta hand om hem och barn. I dag är det för många familjer svårt att få ihop det ens på två heltidslöner. Tidigare var det vanligt att det i många familjer fanns ekonomiskt utrymme för en person att vara hemma under en längre med barnen under deras uppväxt.
Nu vill politikerna från höger att den upphöjda arbetslinjen ska råda för var och en, medan politikerna från vänster vill att varje vuxen som kan ska jobba för att få upp jämställdhetsidealen. Klämd mellan dessa politiska pekpinnar står familjerna och försöker få ihop såväl ekonomi som lite tid tillsammans.
Åtta till fem för mamma och pappa på arbetet för att ha råd att bo. Men innan jobbet lämna barnen på (obligatorisk språk-) förskola, fritids och skola med ett fordon som blir allt mer plågsamt för plånboken. En sväng förbi mataffären för att konstatera att cornflakespaketet numera blivit en lyx som får avstås.
Med tanke på den press som många barnfamiljer står under är det inte så inte konstigt kanske att barnafödandet i Sverige går ner till de lägsta nivåer som uppmätts. Det har väl kanske aldrig varit en dans på rosor att bära upp en familj men för många presumtiva föräldrar kan denna nya verklighet bli rent av avskräckande.
Politiska pekpinnar och tomma plånböcker är inte direkt några mirakelpiller för en familjer som inte växer och en befolkning som börjar krympa.
[ Steven Crosson: När blev det KD-politik att strunta i familjer valfrihet? ]
