Ett trendbrott. Så sammanfattas inträdena i Svenska kyrkan nyligen i en artikel i Svenska Dagbladet där det konstateras att antalet personer som ansökt om medlemskap i samfundet ökat. Mycket riktigt pekar siffrorna uppåt. Från 7 500 personer år 2014 till nästan 11 000 år 2023. Samtidigt minskar utträdena från rekordåret 2017 då drygt 93 000 personer begärde utträde till cirka 23 000 personer som gick ur kyrkan år 2023.
Och visst kan detta ses som ett trendbrott. Inträdena ökar bevisligen parallellt som utträdendena minskar. Men än är det för tidigt att ropa hej. Detta är nämligen ingen bäck som landets största religiösa samfund hoppat över ännu.
Svenska undersåtar är inte längre, som under lång tid var fallet, automatiskt medlemmar i statskyrkan. I och med att religionstvånget avskaffats och religionsfrihet successivt införts har också medlemsantalet minskat. Att många svenskar nu inte är medlemmar, kanske för att man är engagerad i ett annat samfund eller för att man helt enkelt inte är troende, är därför logiskt.
Det är också logiskt att de stora medlemsavgångarna kom tätt inpå kyrkans skilsmässa från staten. De som hade en stark vilja att gå ur gjorde rimligen det snabbt, medan de som varit mer osäkra eller positiva till sitt medlemskap stått kvar.
[ Elisabeth Sandlund: Räkna inte bort Svenska kyrkan ]
Samtidigt är det fler än tidigare som söker sig till Svenska kyrkan, särskilt unga som tidigare automatiskt blev medlemmar. Kanske kan det vara så att dessa söker sig till en församling för att få en andlig hemvist att växa i, tillsammans med andra i Jesusefterföljelse.
Gruppen som står utanför samfundet har också växt under senare år. I och med det finns det också fler som har möjlighet att bli medlemmar i Svenska kyrkan. Mellan dessa grupper kommer det med all sannolikhet finnas en allt stor växelverkan under lång tid framöver.
Det finns flera församlingar i Svenska kyrkan som trots allt växer och frodas.
— Steven Crosson
De korta trenderna är dock inte det som Svenska kyrkan i första hand behöver rikta sin uppmärksamhet på. Snarare är det den breda rörelsen som man behöver fokusera på. Sedan 1970-talet har medlemsantalet gått från att nästan varje svensk var medlem för till att nu bara lite drygt var annan är med. Och tappet fortsätter. Även med de nya positiva siffrorna blir det trots allt ett tapp på 12 000 personer per år. Sett över ytterligare några decennier med samma utveckling så är det en helt annan, mindre, kyrka som framträder.
Kommer en krympande kyrka kunna fortsätta vara en bred folkkyrka, även när den blir allt glesare på folk? Eller kommer Svenska kyrkan bli tvungen att söka en ny identitet? Hur kyrkan ska kunna ta sig an framtiden är ingen liten fråga, och den behöver adresseras. Här blir det arbete som görs i projektet Folkkyrkan som minoritetskyrka extra angeläget.
Det finns flera församlingar i Svenska kyrkan som trots allt växer och frodas. Kanske står svaret på framtidsutmaningarna att söka att i de församlingar som Skånska Kviinge. Där det finns en tillströmning av nya gudstjänstdeltagare och en smittande hängivenhet.
[ Man är inte van att se människor så hängivna ]
