Minnet av andra världskriget lever för mig som norrman. Min pappa berättade om hur han gick förbi lägren med krigsfångar från Sovjetländerna på väg till skolan. Han lärde sig vilka tyska soldater som valde att titta bort om han gav lite av sitt bröd till utmärglade män bakom dubbla staket. Men krig hör tyvärr inte enbart dåtiden till.
”Vi lever i en orolig tid. Krig pågår i vår omvärld. Terrorism, cyberattacker och vilseledande information används för att skada och påverka oss.” Så inleds den ödesmättade informationen till Sveriges invånare i Om krisen eller kriget kommer. Mitt i mörkaste november distribuerades 5,2 miljoner exemplar till svenska hushåll.
I sociala medier florerade varianter på framsidan med texten Om Kristus kommer. Eller som några vill ha det till det betydligt mindre alluderande: När Kristus kommer. Samhällsinformationen är viktig och ska på inget sätt fintas bort. Den påminner oss på ett rannsakande sätt om att vi lever i en tid med höjd beredskap. Krig och kriser är inte långt borta. Därför var vi många som gick in på MSBs sida för att hitta närmsta skyddsrum är eller som utvärderade vår egen källares förmåga att stå emot olika typer av belastningar.
”Du behöver inte vara rädd”, skriver Marit Furn i en kommentar i SvD den 26/11. Hon lyfter fram behovet av en lyft blick mitt i all prepping och ”att peka ut en framtid som inte bara väcker fasa och vrede, utan ger oss något konkret att kämpa för tillsammans”. Men vad är detta konkreta? Och vem ska vi lyfta blicken mot?
Hanna Hellquist utbrister ”Gud vad jag behöver en tro just nu” i sin kulturkrönika i DN samma dag. Hon skriver: ”Det kanske är historielöst av en ateist att önska sig en tro, och det kanske är banalt att den önskan kommer just i slutet av november. Ingenting kan väl kännas mer välkomnande än en öppen kyrkport i det kompakta vintermörkret. Men att vilja tro är att vilja hoppas, och gud vad jag behöver det nu. Hopp.”
Det är mot denna fond som vi nu går in i advent. Svenskar älskar advent. För en som flyttat till landet är advent kanske den mest iögonfallande högtiden nationen har. Fönster fylls av ljus. Få tänker på att storyn som vi berättar med våra ljusslingor är hoppet kopplat till Om Kristus kommer.
Att inte göra som så många norrmän gjorde, även i min släkt, bli sympatisör till ockupationsmakten och bli en del av deras toxiska ideologi och system.
— Öyvind Tholvsen
Församlingar samlas och med profeten Sakarja höjer rösten trotsigt rakt genom allt vi oroar oss över: Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.
Advent handlar om Jesus som en gång kom. Han red in som den helt annorlunda segrande kungen i ringhet. Redan nu är han här, Kristus, Messias, den smorde kungen. Det finns hopp. I den kristna tron är det i en mening inte som Marit Furn tänker sig, att vi behöver lyfta blicken för att se hoppet. Hoppet kommer till oss ridande på en ung åsna, inte på höga stridshästar. Han kom till oss som ett litet barn så att även vi med nerfällda blickar kan få syn på honom. Se hoppet i ögonen.
Vågar ett nyfunnet svenskt intresse för kristen tro, som nu även Hanna Hellquist öppnar dörren pyttelitet på glänt till, även hoppas på en apokalyps? En framtida uppenbarelse av Kristuskungen som kommer? Den där alla stridsvagnar och vapen förintas. Detta hopp som alltid lett kristna. Om kriget eller krisen kommer kan människor som bär detta trotsiga hopp och är beredda att följa Kristus genom allt lidande göra all skillnad i världen.
Att bereda sig för kris och krig kräver andlig övning. Att dagligen öva sig i att stå emot ondska. Att vänja sig vid att dela sitt bröd. Att inte göra som så många norrmän gjorde, även i min släkt, bli sympatisör till ockupationsmakten och bli en del av deras toxiska ideologi och system. Att våga göra det som är rätt även när det är svårt som ”prepparprästen” Jonas Ahlforn von Beetzen talar mycket klokt om i Ledarpodden (23/10). Kyrkans uppdrag inför kriser och mitt i krig måste alltid vara att göra det vi alltid gör, hävdar han. Att samla människor, öppna sina lokaler för gemenskap för att dela med oss av det vi har till varandra. Och framför allt: Fira gudstjänst.
Välkommen genom en öppen kyrkport nu i advent för att göra just det: Fira gudstjänst. Ett sätt att stärka din egen beredskap inför allt vad våra liv kan möta. I mötet med Kristus, han som kom, som kommer och som ska komma. För Gud vad vi behöver det nu. Hopp.
