Ska man tro partiet som hävdar patent på skolfrågan (Liberalerna) är skolans största problem skärmarna. Ja, visst är det så att inlärningen fungerar bättre med pennan i hand ofta (för elever utan inlärningssvårigheter). Men skolans uppdaterade kunskaper om de möjligheter skärmarna kan innebära har bidragit till att elever med till exempel dyslexi eller adhd fått det väsentligen lättare att lära. Gott så!
Regeringen har rätt i att skolan fokuserat så mycket på möjligheterna att problemen ignorerats. Som stress, som kunskapsluckor, som bristande förmåga att skriva och ta till sig information ur textmassor. Hoppsan? Så visst, skärmvurmen är ett problem, men en regerings skolvision måste handla om mer än korståg mot digitala paddor.
Ett av skolans stora problem handlar i stället om en förkärlek om att bunta ihop alla elever i samma rum oavsett vilka behov eller förutsättningar dessa har. Och om att det kompensatoriska uppdraget fullständigt misslyckats.
Ja, integreringstanken är fin. Att inte peka ut elever i särskilda behov genom att sätta dem som djur i bur till allmän beskådan utan i stället verka för en kultur där alla får vara med. En god tanke. Problemet uppstår när alla måste med. Och när alla som inte förmår, hinner eller orkar med i stället hamnar efter i skolan eller inte längre orkar gå till den röriga och digitala skolan. Hemmasittare.
Plötsligt är det föräldrarna som tvingas kompensera för skolans bristande ansvarstagande. När det skulle vara precis tvärtom.
— Frida Park
Lite oväntat, för den som kan skolan, är det inne här och var (se bland annat Kvartal) att påstå att det är föräldrarnas fel om barn inte kommer iväg till skolan. Oftast förhåller dig sig precis tvärtom. Föräldrar till barn som inte passar in i den röriga integreringsskolan (round hole, sqaure peg) gör ett mastodontjobb. Ofta utan förståelse eller stöd från samhället när barnen faller hårt mellan stolar. Plötsligt är det föräldrarna som tvingas kompensera för skolans bristande ansvarstagande. När det skulle vara precis tvärtom.
[ Steven Crosson: Barnfamiljer satta under allt större press ]
”Det kompensatoriska uppdraget” skulle innebära att barn utan föräldrar med högskoleutbildning eller möjligheter och ork att stötta sina barn skulle få samma goda möjligheter att lyckas. Ivern över den bakomliggande (s)ocialingenjörstanken ledde bland annat till att förskolor framställs som bättre för småbarnen än de egna föräldrarna och att förskoleklass gick från frivillig till obligatorisk. Skolväsendet tog alltså över en inte så liten del av föräldraansvaret. Och misslyckades sedan grovt.
Varför pekar inte högerpolitiker på all forskning som visar att när elever är i behov av stöd är samverkan mellan skola och hem avgörande? Varför lyfter man inte att avgörande i denna samverkan är att föräldrar ges inflytande?
Men det är ju skolan som är experter? Som vet bäst? På inlärning, ja. Men föräldrar är experter på sina barn. De måste ta sitt föräldraansvar (modeord inom nuvarande regering) – men tillåts de? Och tar skolan sitt ansvar? Ansvar för ihopklumpade elever som mår dåligt i stora grupper. Ansvar för att det kompensatoriska uppdraget fungerar som det var tänkt (och inte tvärtom). Detta borde vara en given del av regeringens skolpolitik.
[ Frida Park: Felet med skolan är att allt ska vara så kul hela tiden ]
