Mitt i den frostkalla vintern, medan fienden låg nergrävda i skyttegravar, hände något sällsamt. Alla officerares främsta mardröm (i alla fall om man vill vinna krig) inträffade den 24 december 1914. I stället för att möta ljussken med gevärseld började en kornett spela Stilla natt och en tenor sjöng julpsalmen på tyska. Till slut strömmade tyska, franska och brittiska soldater upp ur de av död stinkande skyttegravarna och sjöng, spelade fotboll och bytte gåvor med varandra på ingenmansland. Julen blev en förenande kraft, bortom hat, krig och död.
Jag kommer osökt att tänka på detta när jag läser om att 13 kyrkoledare i det Heliga landet ändrat sig. Förra året uppmanade man till stillsamt firande - i stället för ljusslingor, hellre böner för krigsdrabbade. Uppmaningen mottogs som om julen blivit inställd - och det i själva landet där huvudpersonen fötts. I år är budskapet alltjämt respektfullt mot alla som drabbats av krigets fasor, men i stället fokuserar man på det hopp som julevangeliet kommer med. Mitt i mörker. Mitt i sorg. Mitt i död.
Jesus kom inte enbart till dem som hade fred, julklappar i ordning och julköttbullarna färdigrullade. Han föddes i ett stall för att visa att han kom till de ringa, till de utsatta. Den här julen vill han komma till dem som sörjer över krigets fasor. Men också till dem som krigar. Som en påminnelse om en försoning som helt visst kräver ett mirakel för att bli av. Ett julmirakel?
[ Kyrkoledare ångrar sig om julen – bör firas ”fullt ut” i krigshärjade regionen ]
