Socialdemokraterna söker sig tillbaka till sina rötter i det föreslagna partiprogrammet. Borta är kulturkrigsfrågorna och tillbaka är de materiella, om ekonomi och arbete. Men en sak har inte förändrats – lösningen. Det är fortfarande den starka staten som ska säkra att alla människor ska ges möjlighet till självförverkligande – eller ”frigörelse” som det heter i S språkdräkt.
Förutsättningen för deras politik är det som kallats statsindividualism. Det vill säga en stark stat som garanterar individens självständighet i relation till alla andra beroenden. S vill följaktligen avlägsna alla ”ekonomiska, sociala och kulturella hinder” för människors frihet så att alla relationer som utgör potentiella hot mot det egna livsprojektet kan undanröjas.
De borde formulerat en politik för ett fritt och levande civilsamhälle utan statlig inblandning.
— Fredrik Wenell
En fråga som inställer sig är om S-topparna har legat gömda under någon säng eller kanske suttit hukade i en mörk garderob? För kulturkriget har väl om något lärt oss att människor inte är så självständiga utan alltid en del av sociala sammanhang som formats av vissa kulturella förutsättningar. De tycks också helt missat att religionen har gjort en återkomst på den offentliga arenan, och det har inte bara med migrationen att göra.
Vi har precis genomlidit en amerikansk valrörelse som gjort det uppenbart att det inte bara är ekonomiska frågor utan också religiös övertygelse som ofta som avgör vad människor uppfattar som värdefullt. Det är nödvändigt att ta i beaktning de kulturella och sociala faktorer som formar människors vardagsliv.
Vid en första översiktlig läsning är det lätt att tro att de faktiskt har förstått det eftersom det står väldigt mycket om ”samhället”. Ordet förekommer 107 gånger, vilket kan jämföras med ”stat” som inte förekommer alls. Men sedan blir det uppenbart: S gör fortfarande inte skillnad på stat och samhälle.
En påminnelse kan därför vara på sin plats, för enkelhetens skull med hjälp av Wikipedia: Stat är ”en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett land”, det vill säga regering, riksdag, regioner, kommuner och myndigheter. Samhälle däremot ”är en grupp av människor som förenas av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet”, ofta inom en viss stat.
Mot bakgrund av den enkla, och vedertagna, definitionen blir det tydligt att S inte ser framför sig ett civilsamhälle fritt från statlig styrning. Människor ska alltså inte ha rätt att forma sina liv som de själva önskar om det strider mot S egna idéer om vad frigörelse innebär. Tror inte de inte på individens egen förmåga? Det är också slående att religion inte nämns i det föreslagna partiprogrammet, förutom pliktskyldigast i samband med uppräkningar av diskrimineringsgrunderna. Inte heller nämns föreningar i civilsamhället. Finns det något plats för kollektiva religiösa rörelser i det samhälle som S tänker sig? Eller är det bara vissa sorters religiösa som hör hemma i Sverige? Det vill säga de som inte utmanar de föreställningar om människan som S drömmer om?
[ Samfundsledare oroas inför de nya demokrativillkoren ]
Det blir därför väldigt märkligt när S talar om att ”demokratin ska ta makten över den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen” inte minst för att de också talar om ett samhälle utan överordning eller underordning och att inte göra skillnad på människor utifrån deras bakgrund. Det är frestande att tro att de visionerna bara gäller så länge det stämmer överens med Socialdemokraternas idéer om vad en människa är.
Demokrati är väl fortfarande folkstyre där människor med olika värderingar, idéer och kanske till och med världsbilder under ordnade och fredliga förhållande kan förhandla med varandra för att hitta sätt att leva tillsammans? Men så verkar det inte i förslaget till nytt partiprogram för Sveriges största parti. Det vi ser är snarare S dröm om den starka statens återkomst förklädd i termer av demokratisk styrning.
Nu till något som borde ha stått i partiprogrammet.
De borde formulerat en politik för ett fritt och levande civilsamhälle utan statlig inblandning. En politik där människor bemyndigas att organisera sig i församlingar och föreningar för att på så sätt uttrycka en längtan efter att göra samhället bättre, vilket det i de allra flesta fall vill. Socialdemokraterna borde våga tro på att människor – oberoende av religion, kön, sexuell läggning, ålder, etnicitet, kön, könsidentitet – genom att sluta sig samman kan och vill medverka till att människor blomstrar, inte minst genom de relationer de formar med varandra i civilsamhället.
[ Sveriges kristna råd varnar - trossamfunden kommer att osynliggöras ]
