Samma helg som regimen i Syrien rasat och hela regionen håller andan i förhoppning eller bävan om vad som komma ska, invigdes Notre-Dame fem år efter branden som ödelade katedralen. Kort efter att förödelsens omfattning blivit någotsånär tydlig meddelande president Macron att ”vår dam” skulle byggas upp igen. Ekarna hade vuxit klart utanför Paris.
Notre-Dame har alltid varit mer än bara en stenbyggnad. Den är en symbol för något högre, större och viskar om Skaparens omsorg om sina barn. Efter branden skrev jag en krönika och försökte sammanfatta varför hon betyder så mycket, för många fler än bara franska troende:
”I ett Sverige som i all sin sekulära prydning förlorat förståelsen för människans behov av hopp i mörka tider ser många det här som märkligt, världsfrånvänt och gammaldags. Det är märkligt – i betydelsen mirakulöst. Det är världsfrånvänt – i betydelsen att den lyfta blicken mot himlen ger hopp även när världen blivit tokig. Det är gammaldags – i betydelsen antikt, genom århundraden, ja årtusenden: alla de människor som genom alla tider levt för något mer än det materiella som förgås.”
I detta osäkra tidevarv blir återinvigningen en påminnelse om att även efter en ödesdiger katastrof, oavsett vilken vi talar om, kan det finnas en en återuppståndelse, en framtid som binds ihop med det förflutna och vittnar om evigheten.
[ Statsministern till Dagen: Katedralen är en central plats ]
