I kristna sammanhang har det i många församlingar varit kännbart att volontärerna blir färre. Det gäller såväl de som väljer att engagera sig i städgrupper eller söndagsskolan som de som väljer att bli ledare eller pastorer. En given delförklaring är naturligtvis att många församlingar tappar medlemmar. Äldre dör och de unga fyller inte på i tillräckligt hög grad.
Men även i de församlingar där medlemsutvecklingen inte är negativ kan en förändring i engagemangsformer och deltagande skönjas. Visst har pandemin påverkat och Josefine Arenius, ledarskapskonsult, har helt rätt i att många i 40-årsåldern utgår ifrån att deras föräldrar är de som bär engagemanget, som Dagen skrivit om. All ära till alla över 70 som bär en oproportionerligt tung börda.
I Volontärbyråns siffror framgår det att ungefär dubbelt så många kvinnor som män deltar i församlingars gudstjänster och aktiviteter. Om orsakerna till detta finns det många teorier. Men också en del siffror. I en undersökning mellan 2012–2017 kallad Naturlig församlingsutveckling (NFU) samlade man in ungefär 6000 svar (även här en majoritet kvinnor) om synen på gudstjänsten. Det är en rafflande läsning.
Det är tydligt att män är klart mer missnöjda med gudstjänstlivet och känner sig inte på samma sätt hemma med uttryck för hängiven andlighet. Låt oss stanna här ett ögonblick. Hur är gudstjänsterna utformade i en typisk frikyrka? Och varför tilltalar det fler kvinnor än män? En inte alltför långsökt teori handlar om språket varmed vi beskriver och närmar oss Gud. Utan att hamna i fällan att göra långtgående generaliseringar av hur män och kvinnor är (även om skillnader finns är de ofta större inom könen än mellan) är det inte en orimlig tes att mäns tro är mer aktionsbaserad än samtalsorienterad. Även svaren i NFU:s undersökning pekar åt det hållet.
Ett större fokus på handling kan vara en delförklaring till varför fler män än kvinnor söker sig till ledarpositioner i frikyrkan (trots att kvinnorna är i klar majoritet i kyrkbänkarna).
— Frida Park
Män är mer positivt inställda till exempelvis gåvobaserad verksamhet och funktionella strukturer. Det kommer inte sällan fler män än kvinnor till praktiskt orienterade fastighetsmöten. Om det beror på traditionella könsroller eller ej får vara osagt. Men ett större fokus på handling kan vara en delförklaring till varför fler män än kvinnor söker sig till ledarpositioner i frikyrkan (trots att kvinnorna är i klar majoritet i kyrkbänkarna). Särskilt om det uppfattas som ett av få områden där ens erfarenheter och kompetenser tas tillvara.
Här blir det viktigt att inte fastna i förlegade schabloner. I sociala medier kan man läsa häpnadsväckande förslag om att om kyrkan bara i högre utsträckning talade om för kvinnor att de måste underordna sig männen så skulle männen trivas bättre. Snacka om att ha fördomar (om männen!). Har vi inte kommit längre än så? Kan vi föra ett nyanserat samtal om dessa frågor?
NFU visar till exempel att män värderar kärleksfulla relationer. Men det är inte samma sak som det språkbruk som ibland präglar gudstjänstlivet. Om lovsånger i alltför hög grad uttrycker känslor på temat ”jag älskar dig”, ”du är den skönaste”, ”du är mitt liv” och endast i undantagsfall speglar det som också är Gud – helighet, domare, rättfärdig, stor och mäktig – finns det en risk att det fjärmar vissa (och inte enbart män).
Män känner sig inte på samma sätt hemma med hängiven andlighet i gudstjänsten, enligt NFU. Varför? Kan det vara så att vi har en för begränsad syn på karismatik? Den helige Ande är mer än darr på rösten eller okontrollerade känsloyttringar. Han är kraftgärningar, mirakler och talar genom skarpsynta profetbudskap.
Gud är nära, personlig, omsorgsfull och tar hand om min oro. Men han är också den Gud som har all makt, som befaller sina lärjungar att gå ut i hela världen, som är kompromisslös med orättfärdigheten och hyckleriet. Vi får vaka över så att vi inte bara predikar en halv Gud.
Helhet är nyckeln. Helhet är även avgörande för att kunna väcka engagemang och vilja till delaktighet kring gudstjänsten. Som troende måste vi få vara hela oss själva. Inte en person i kyrkan och en utanför, som Magnus Malm skriver om i Som om Gud inte finns. Den som är sjuksköterska, snickare, företagsledare, it-ingenjör eller läkare kommer med erfarenhet och kompetens som kan bidra på ett fantastiskt sätt. Men tar församlingen vara på det? Var finns forumen, möjligheterna och vägarna till att kunna få ett hållbart och helt engagemang?
Ja, låt oss arbeta för att fler män ska trivas på gudstjänsten och hitta hem i församlingen! Men gå inte i den uppenbara fällan att församlingen nu måste ändra sitt budskap och liv för att attrahera en viss grupp människor (oavsett om vi vill nå yngre, äldre, kvinnor eller män etcetera). Grunden måste vara trohet till evangelium och en strävan efter att visa på helheten av vem Gud är så att alla kan göra församlingen till sin egen, man som kvinna.
[ Lennarth Hambre: Kyrkor måste sluta vara hemliga klubben ]
