Ledare

Risker när staten vill syna kyrkornas matriklar

Öyvind Tholvsen: Nya ordningar riskerar att snedfördela statsbidragen

Under andra världskriget genomfördes ett fruktansvärd försök till utrotning av en etnisk och religiös minoritet. I koncentrationsläger dödades sex miljoner judar. Detta var möjligt genom att myndigheter hade koll på invånarnas etniska och religiösa tillhörighet.

Som en följd av detta har många länder varit mycket restriktiva med att registrera sådan tillhörighet. Register skulle, om de kom i fel händer, kunna missbrukas likt de gjorde i 1930- och 40-talets Europa. Alla som forskat med material som inkluderar personuppgifter om religiös tillhörighet, vet vilken rigorös prövning hos en etikprövningsmyndighet som krävs. Detta är goda och viktiga ordningar.

Nu krävs en ständigt tydligare registrering av religiösa grupper i Sverige som underlag för trossamfundens ansökan om statsbidrag. Lockmedlet är statliga pengar. Men här måste vi mana till stor eftertänksamhet och försiktighet. Det handlar om att registrera alla som identifierar sig som judar, muslimer, katoliker, pingstvänner och baptister – för att nämna några. Flera av dessa grupper har tidigare i Sveriges historia varit förklarade oönskade eller mött statliga sanktioner som en följd av deras trosövertygelser. Som nation är alltså Sverige genetiskt disponerad för förtryck av religiösa minoriteter.

Vi kan aldrig vara helt säkra på att vi inte kommer tillbaka till en tid där trosövertygelser blir så provokativa att nya makthavare önskar att söka upp personer på deras hemadress för att utöva repressalier.

Att personer som ligger till grund för registrering för statliga bidrag måste kunna verifieras, är helt rimligt. Och låt det vara tydligt att det i nuläget inte är något som tyder på att myndigheter kräver in adresslistor på tillhöriga i trossamfund. De ska endast verifieras av en godkänd revisor.

Nu ska varje medlem regelbundet, till exempel genom en medlemsavgift, aktivt bejaka sitt medlemskap, som om en församling vore vilken förening som helst.

—  Öyvind Tholvsen

Men det nya är att det nu utöver namn, också ska anges adress och födelsedatum på personen. Personen ska också aktivt ha tagit ställning för sitt medlemskap. Personer som inte är medlemmar men som är regelbundna besökare ska ha gett sitt medgivande att stå med i en lista över församlingens betjänade. Detta kan man tycka är rimliga förväntningar,om adresslistorna inte hamnar utanför församlingen. Men detta måste vara glasklart i de ordningar som nu skapas.

De nya reglerna kommer att utmana samfundsledningarna att förmå de flera tusen lokala små och stora församlingarna att ta sig an en ny administrativ börda. Nu är det upp till bevis att inhämta ny förväntad dokumentation.

En risk är att många församlingar helt enkelt låter bli att registrera antal betjänade. Resultatet blir att de samfund som har de duktigaste lokala administratörerna får största andelen av bidragskakan. Bidragen går därigenom inte till de samfund vars församlingar har den största verksamheten, utan till de som bäst har lyckats motivera till mer administrativt arbete lokalt. Frågan är därför om det inte är dags att helt skrota begreppet “betjänade” och istället endast utgå från antal som tillhör församlingarna så att en mer rättvis och rimlig fördelning av bidragen kan ske.

Men även vad gäller församlingsmedlemskap sätter staten upp nya krav. Nu ska varje medlem regelbundet, till exempel genom en medlemsavgift, aktivt bejaka sitt medlemskap, som om en församling vore vilken förening som helst. Man är med i en församling tills man väljer att gå ur. Punkt. Och medlemsavgift är otänkbart för de flesta. Nåden är gratis. Kanske vill några frikyrkoförsamlingar införa annan form av bekräftelse av medlemskap. Det vore ett intressant samtal. Men staten ska inte ge riktlinjerna för vilka kriterier en församling har för tillhörighet.

Fler artiklar för dig