Det visade sig att psykologen Viktor Frankl hade rätt ändå – Livet måste ha mening. I koncentrationsläger på 1940-talet upptäckte han att de som hade något att leva för visade större uthållighet i mötet med nazisternas ondska. Det kunde vara förhoppningen om en väntande make/maka, en avhandling, barn eller en tro. Vetskapen om något utanför det egna livet skapade en mening som gjorde lidandet möjligt att ta sig igenom.
På samma sätt är det nog rimligt att tolka de tecken på sökandet efter andlighet, till och med Jesus, som Ungdomsbarometern rapport om trender 2025 visar. De konstaterar att vändningen mot tro fortfarande håller i sig. De menar att ungdomar vill skapa en ”gemenskap, tro och att bygga ett sammanhang utanför digitala plattformar.” Det blir ett sätt att skapa mening i vardagen för att orka möta livets svårare frågor.
Problemet är att ungdomarna inte har fått några ledkryss som hjälp förutom sitt eget inre.
— Fredrik Wenell
Att ungdomar vänder sig till religion och kristen tro är förstås svårsmält för äldre som trodde att hade gjort sig av med sådant ”hittepå”. Få kunde för tiotalet år sedan föreställa sig en tiominuters diskussion om Guds existens i Aktuellt, som den mellan Aftonbladets biträdande kulturredaktör Eric Rosén och teologen Joel Halldorf, för att sedan uppta en veckas samtal på de stora tidningarnas kultursidor.
För dem som kan tyda tecknen kommer det dock inte som en överraskning. Redan i början av 2000-talet skrev statsvetaren Magnus Hagevi att en form av sakralisering kunde skönjas, eller mer precist, ”mer rimligt att beskriva det som ett minskat ointresse för religion”. Sakraliseringen har fortsatt och Hagevi har gång på gång kunnat visa att ”frälsning” har fått större betydelse bland unga än bland äldre, något Elisabeth Sandlund länge skrivit om på ledarplats: påkristning.
Därför kommer inte IPSOS slutsats om religion i världen från 2023 som någon överraskning. I länder där det religiösa engagemanget är lågt bland äldre tenderar det att vara högt bland yngre, inte minst den generation som ofta benämns Generation Z.
Men det handlar inte bara om religion och kristen tro. SOM-institutet konstaterade 2023 att 40 procent av Sveriges befolkning tror att människor kan besitta paranormala egenskaper. Liknande andel om samma fenomen har Christoffer Tidelius bekräftat i sin avhandling från 2024.
Kopplas rapporterna ihop framträder ett tydligt mönster: Den sekulära muren håller på att vittra sönder. Visst, det är fortfarande en majoritet i Sverige som inte tror att människor har paranormala förmågor eller som tror på en personlig Gud, men det är en ökande andel och det gäller inte minst bland unga.
[ Fredrik Wenell: I en självfokuserad kultur behövs möte med Jesus ]
Det har nog att göra med Frankls mycket enkla insikt om livets meningsfullhet som går på tvärs om mot vad ungdomar lär sig i vardagen. De får tidigt lära sig att de är ansvariga för sina liv själva och måste välja från ett obegränsat utbud av valmöjligheter. De erbjuds inga på förhand utstakade leder på livets väg. De måste välja själv och alla kan såklart bli vad de vill – om de anstränger sig tillräckligt mycket. Det är subjektivitetens första budord.
Vuxenvärlden har abdikerat från ansvaret att lämna över traditionernas väl beprövade kartor. Visst, ungdomar måste få söka sina egna vägar, välja fel och göra uppror mot redan upptrampade leder. Problemet är att ungdomarna inte har fått några ledkryss som hjälp förutom sitt eget inre, och med det följer ansvaret för valen som tas. Och där det inte finns traditioner att göra uppror mot är det väl bara mot sig själv man kan göra det?
Det är i den kontexten som Ungdomsbarometerns tolkning av resultatet ska förstås. Många ungdomar, men såklart inte alla, vänder sig till traditioner, gemenskaper och till och med trossystem för att upptäcka rösningar att navigera efter. Kloka vuxna låter såklart de unga också gå lite vid sidan om lederna, eftersom det fina med leder är att de ändå hjälper till att leda i rätt riktning. Det kanske inte är precis samma erfarenhet som det varit om vandringen gått på stigen, men i alla fall åt rätt håll och med en led att förhålla sig till.
De kristna kyrkorna har fått en möjlighet som inte alls verkade möjlig när många av dagens församlingsledare var unga. Det verkar hos alla finnas en längtan efter en djupare mening och struktur i tillvaron. Kristna borde inte vara förvånade, eftersom Gud redan i skapelsen lade ner en längtan efter något mer i människan. Det är den som gör sig påmind på nytt i det moderna samhället som drivit subjektiviteten till sin spets.
En ny möjlighet har öppnat sig, men precis som ungdomsorganisationerna säger behöver kyrkorna våga tänka nytt. De gamla ledkryssen håller i det nya, men de behöver placeras ut i en ny terräng där vägen ofta är väglös precis som den alltid är i nya missionssammanhang.
[ "Kyrkorna måste våga tänka nytt när unga längtar efter Jesus" ]
