Vi har precis gått in i år 2025 som utropats till det ekumeniska året. Det är 100 år sedan det ekumeniska mötet i Stockholm som ärkebiskop Nathan Söderblom bjöd in till och som också blev ett viktigt avstamp för den moderna ekumeniska rörelsen. Det är också 1700 år sedan det första kyrkomötet i Nicea år 325, året då den nicenska trosbekännelsen formulerades (även om den stadfästes 381). Hur står det då till med syskonkärleken i Kristi kropp?
Även om trender om ungdomars sökande efter tro är glada nyheter är tillståndet i kristenheten smärtsamt. Så pass att det kan vara svårt att instämma i trosbekännelsens tro ”på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”.
Många kyrkor skakas av återkommande splittring, skandaler, missförhållanden och övergrepp. Sådant som borde vara henne fjärran ifrån. Hon var tänkt att, genom att vara ett, få alla att förstå att Jesus är ett med Gud som älskar hela världen. Men Jesu översteprästerliga bön i Joh 17 har till synes ännu inte fått sitt svar.
[ Fredrik Wenell: Ekumenik innebär respektfullt möte mellan kristna som inte är överens ]
Hur försvagad den tron ändå kan vara, är det avgörande att vi håller fast vid hoppet. Dagen vill värna ekumeniken, ja vi vill vara en ekumenisk motor, som Elisabeth Sandlund skrev nyligen. Vi är stolta över och vårdar våra rötter i frikyrkan samtidigt som vi eftersträvar ett allkristet perspektiv på kyrka och samhälle. Vi tror fortfarande på kyrkan, på församlingens förmåga att hjälpa människor att känna igen Guds kärlek i den här världen. Vi tror att kärleken till Gud och medmänniskor är centralt, inte bara för en fungerande ekumenik, utan för kristendomen som sådan.
Vi tror att kärleken till Gud och medmänniskor är centralt, inte bara för en fungerande ekumenik, utan för kristendomen som sådan.
— Frida Park
Ekumenik är inte främst kyrkoledare som samlas vid sammanträdesborden. Det är i än högre grad alla lokala ekumeniska samtal, och satsningar utöver vårt land. Här finns bärarna av Jesu bön. Dessa möten har inte som syfte att söka minsta gemensamma nämnare och inte heller att man ska ge upp allt sitt eget. Snarare att kunna lyssna till varandra, lära och rikta ljuset mot sin egen rörelse och tradition, en receptiv ekumenik om man så vill. Ekumenik är i sin essens ett uttryck för trosbekännelsens heliga allmänneliga kyrka; en strävan efter enhet syskon emellan; en tro på kyrkan som sträcker sig bortom gränser.
Det är om denna gränslösa kyrka Tomáš Halík, tjeckisk och katolsk filosof och teolog, skriver i The afternoon of christianity, en ekumenisk vision med en titel som anspelar på Jungs teorier om livet som en dag. Middagens kris, i kyrkans fall sekulariseringens kris, kan följas av eftermiddagens om- och nyorientering; om insikten om det egna tillståndet – och tillståndet i den värld kyrkan verkar i är på plats.
Halík skriver utmanande, och nämnde Halldorf, refererar honom icke desto mindre så i Morgondagens kristendom: ”Tiden har kommit för en fördjupad ekumenik som får kyrka och kristendom att överskrida sig själv och ta sin universella kallelse på allvar”. I detta har båda teologerna H rätt: vi behöver en gränslös kristendom i den bemärkelsen att den inte bygger murar mellan människor. I dag går splittringen inte främst mellan kyrkor utan rakt igenom dem, genom familjer, genom samhället. Kärlekslösheten människor emellan skapar sår som är svårläkta.
Vi har inte rätt att dra gränser där Herren själv inte drog några. Han är mycket riktigt vägen, sanningen och livet, och vandra på vägen innebär en pågående rörelse, en rörelse mot sanningen själv. Alltså är det onödigt att in absurdum vara upptagen med att definiera var andra befinner sig på vägen.
Samtidigt, och det är viktigt, bör vi upprätthålla de Jesus faktiskt drog. Halldorf och Halík pläderar båda för ”den tredje ekumeniken”, den där Gud uti alla blir allt. Att kyrkans relation till människor som inte har en kristen tro är ”ekumenik”. I någon mening är vi alla Guds barn – oavsett tro eller otro – det är sant. Men kyrkan måste också vaka över så inte tutti fratelli (påve Franciskus encyklika om att vi alla är bröder och systrar) leder till en sådan universalism där den personliga omvändelsen inte längre blir nödvändig.
Ekumenik – strävan efter enhet mellan kristna syskon – är avgörande. Men det är inte samma sak som religionsdialog.
— Frida Park
Ekumenik – strävan efter enhet mellan kristna syskon – är avgörande. Men det är inte samma sak som religionsdialog. Inte heller samma sak som att i ödmjukhet behandla och möta alla medmänniskor, oavsett tro eller otro, med kärlek. Det är nog inte att profetera falskt att påstå att dessa begrepp och funktioner nog återkommande kommer sammanblandas under året som väntar. Och detta till ekumenikens förfång. Många drar sig för att verka för enhet när nödvändiga råmärken rundas.
Eventuella övertoner och sammanblandningar får dock inte hindra svensk kristenhet att eftersträva att än mer bli ett återsken av frälsaren – kärleken själv. Det vore synnerligen välkommet och välgörande om Kyrkan såg det ekumeniska året som ett år med möjlighet till omvändelse från kärlekslöshet och en inbjudan att stämma in i Jesu egna bön: att vi alla ska bli ett, för att världen ska förstå att Gud sände Jesus.
[ Elisabeth Sandlund: Utan god ekumenik har kyrkan ingen chans att nå ut med budskapet ]
