I de viktiga samtal som pågår om ledarskap i kristenheten just nu, finns det mycket som vi behöver reflektera över. På 1990- och 00-talen lyftes behovet av visioner fram som helt centralt för gott kristet ledarskap. Impulser från Saddleback och Willow Creek kom att prägla svensk frikyrklighet med sina betoningar på just detta.
Vinsten var att missionsuppdraget hamnade i centrum och utmanade församlingsledare att tänka strategisk om hur ledare kan forma församlingar som har fokus att hjälpa människor som i dag lever utan Gud in i en växande kristen tro.
Risken med ett ledarskap som enbart fokuserar på visioner och strategier är att församlingen reduceras till ett maskineri där den enskilde blir en kugge som förlorat sitt egenvärde. Ledaren är visionsbäraren. Individen ska tjäna visionen, annars kan det kvitta. Funktionalitet, effektivitet och mätbarhet tenderar att reducera församlingen till en torrlagd helgonfabrik i stället för den växande trädgård som Jesus lyfter fram i sina liknelser om Guds rike.
[ Drygt 60 nya och unga välkomnades till Pingst pastor ]
Ledarskapets viktigaste funktion beskrivs bättre som kulturskapare än visionsbärare. Kultur handlar om odling, liv och växt. Kultur beskrivs i sociologiska sammanhang som växelverkan mellan de värderingar, normer och grundläggande antaganden som finns i exempelvis en församling och som blir synliga i kulturella uttryck. Dessa uttrycken eller beteenden kan enkelt sägas vara ”Det sätt vi gör saker på här hos oss”.
Kulturen testas i kriser. Kriser drabbar alla organisationer. Alla som blir överraskad över att en kris även kan drabba en kyrka har inte läst Bibeln. När Paulus skriver sitt första brev till församlingen i Korinth så är det för att de befinner sig i kris. Paulus apostoliska uppgift är att korrigera kulturen i församlingen. Brevet kan läsas som en ledares handledning i en kris.
Han tar tag i de tydliga kulturella uttrycken för krisen: Uppdelningen av församlingen i andliga och oandliga, en man som lever i otukt, att de rika inte delar med sig till de fattiga av maten när de firar Herrens måltid. De äter och dricker en dom över sig enligt kapitel elva. Beteenden som inte är värdig Guds församling.
Alla som blir överraskad över att en kris även kan drabba en kyrka har inte läst Bibeln.
— Öyvind Tholvsen
Rakt in i detta påminner Paulus om de grundläggande antaganden som församlingen glömt bort: En korsfäst Kristus, att de är ett tempel för Anden och Kristi kropp. Han fortsätter med att påminna dem om deras gemensamma berättelser, framför allt berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse.
Allt kulminerar i att Paulus i de vackraste av ordalag påminner församlingen om den värdering som måste vara normen i kulturen över allt annat: Kärleken. Den som inte är uppblåst eller skrytsam och som gläds med sanningen.
I kriser prövas våra grundläggande antaganden och egentliga värderingar. Då visar det sig om vackra formuleringar i visionsdokumentent faktiskt har internaliserats i oss.
[ Ny nämnd ska kunna pröva förtroendet för pingstpastorer ]
Förakta inte kriserna. De kan tjäna som reningsbad för en församling eller en rörelse. Men då måste den ledas av människor som har gripits av den större visionen om Guds rike som kommit nära genom Jesus Kristus och förverkligas genom Andens liv.
Att pingströrelsen i efterdyningarna av en ledarkris, nu har ett ledarskap som lyfter fram ödmjukhet, inrättar ett förtroenderåd för stöd i kriser och vill se över sina strukturer, är lovvärt. Särskilt om genomgången djupare bearbetar vad i kulturen som möjliggjort den kris de gått igenom.
Om det sker, kommer ledarskapet avsevärt förbättra möjligheterna att förverkliga de visioner som Gud kallar pingströrelsen till. Med all den kraft pingströrelsen har, vore det en stor vinst för kristenheten i Sverige.
