Det hör kanske inte till vanligheterna att en av sekulariseringens högborgars frontfigurer, Aftonbladets Anders Lindberg, citerar Ärkebiskopens predikningar. Men Martin Modéus morgonandakt på Folk och försvar som just nu pågår i Sälen, fastnade hos kvällstidningens politiske chefredaktör. Ämnet var “andlig beredskap”, ett nog så viktigt perspektiv under den försvarspolitiska konferens som har som tema just “beredskap”. Lindberg spår att “andlig beredskap” är ett begrepp “vi kommer att höra mer om i framtiden”.
I detta är det lätt att vara enig med Lindberg. Och ärkebiskopen. Modéus skriver tänkvärt i en krönika i Dagens industri om fyra områden där vår andliga beredskap måste vara god, punkter som är applicerbara för både den som tror och inte tror eller tvivlar på att han eller hon tror.
En av ärkebiskopens viktigaste poänger är att vi inte bör avgränsa den andliga beredskapen till ett “religiöst specialområde”. Den berör oss alla. Oavsett vad vi sätter för epitet på oss själva, eller för den delen, vilken nationalitet vi bekänner oss till.
Beredskapen, även den andliga, är naturligtvis av praktisk karaktär. Alla, även kyrkorna, ingår i totalförsvaret. Kyrkan har genom alla tider visat att den finns där när krisen eller kriget kommer. Det visar Estoniakatastrofen, tragiska bussolyckor och bränderna i området kring Los Angeles. Som Steven Crosson skrivit tidigare: Ingen annan civil organisation är i närheten av samma effektivitet och fyller samma roll.
Men brandkatastrofen som fortfarande rasar i Kalifornien visar också på behovet av att ha en psykisk, mental och värderingsmässig beredskap för när krisen eller kriget drabbar.
Det stämmer, som kocken José Andrés berättar i en intervju med MSNBC, att “In the worst moments of humanity, the best of humanity shows up” (i mänsklighetens värsta ögonblick visar sig mänsklighetens bästa sidor). Men det blev också uppenbart tydligt att inte alla var redo för hur att hantera en krissituation.
Det är till exempel inte läge att sprida konspirationsteorier som drabbade skådespelaren Mel Gibson gjorde i en direktsänd intervju på Fox News. Gibsons eget hem brann tragiskt nog ned och han har grannar och vänner som står utan tak över huvudet. Han för ett resonemang kring att myndigheterna haft ett syfte med att tömma vattendammar medvetet – “do they want the state empty?” (vill de att staten ska tömmas på folk?).
Inte heller är det lämpligt att som vissa kristna influerare gör, sprida teorier utifrån dålig teologi om att det här är Guds straff eftersom områdena som drabbats är “godless” – gudlösa. En viss teologisk beredskap hade verkligen inte skadat. Har vi den på plats? Hur talar präster och pastorer om kris, krig och ondska? Hur delar vi hopp i en mörk tid?
[ Debatt: Hur älskar vi våra fiender när världen rustar för krig? ]
Givetvis måste en katastrof som bränderna i Kalifornien innebär utredas mycket noga. Vad hade kunnat göras annorlunda, var de anlagda, har ansvariga myndigheter gjort sitt jobb etcetera. Men under pågående kris, medan människor bokstavligen försöker släcka bränder och letar efter någonstans de kan sova och få mat, är det inte läge att peka finger.
Människor söker gärna efter någon att skuldbelägga, men det är, precis som ärkebiskopen skriver om i DI, en av de andliga försvarslinjerna vi måste hålla. Bevara mänskligheten, vår egen och gentemot “den andre”, det vill säga att kunna be för och hjälpa våra egna men också den eller dem vi anser har agerat fel i en kris, ett krig eller konflikt. Eller, för att tala klarspråk: fienden. Jesu ord om att “älska din fiende” blir också särskilt utmanande om denne fiende vill dig illa eller till och med är ute för att döda dig.
I ett samhälle som rensat ut det metafysiska, och ser med förakt på det andliga, har något väsentligt för beredskapsförmågan gått förlorat.
— Frida Park
I ett samhälle som rensat ut det metafysiska, och ser med förakt på det andliga, har något väsentligt för beredskapsförmågan gått förlorat. Statsvetaren Katarina Barrling hittar det i skrift. Den nya “Om krigen eller kristen kommer” saknar vad “som finns i de äldre versionerna: symboler, känslor, mänsklig närvaro” (SvD 3/2 -24). Tron eller “det religiösa” som ärkebiskopen kallar det för, står för en sammanhållande kraft som sekulariseringen till viss del berövat samhället och dess människor på.
[ Öyvind Tholvsen: Gud, vad vi alla behöver en tro just nu ]
Ibland talar vi slarvigt om att Sverige blivit “fredsskadat”. Naturligtvis är fred alltid något positivt och knappast något som skadar. Men bristande perspektiv och historielöshet skadar, något även historikern och Dagens gästkrönikör Dick Harrison nämner i Ledarpodden. Svenskar är mer historielösa, för att vi inte varit krigsdrabbade på länge.
Ett lands trauma, likt krig eller katastrof, som för norrmännen eller britterna, gör att man som land eller folk behöver kunna sin historia på ett annat sätt än de som inte har något sådant i närtid att förhålla sig till. Och Sverige har tappat bort inte så lite av symbolerna, känslorna och den mänskliga närvaro som tidigare sågs som avgörande för vårt lands andliga beredskap. Kanske kan det ökade fokus på beredskap, öppna för att allt fler får upp ögonen för den kristna trons bidrag?
Detta bidrag går bortom praktisk krishjälp och kristen medmänsklighet vid olyckor. Förmågan att kunna hantera svåra kriser ökar när det finns ett sammanhållande språk, en gemensam berättelse och betydelsebärande symboler – allt detta som den kristna tron bär. Det stämmer att den andliga beredskapen inte är ett särintresse, så är inte heller den kristna tron. Den är i allra högsta grad relevant för oss alla. Tron hjälper oss inte bara att ha en avgörande andlig beredskap så att mänsklighet blir möjligt, även när det värsta drabbar mänskligheten. Den kan rädda liv.
[ Ärkebiskopen på Folk och försvar: Beredskapen behöver gå djupare ]
