När det antyds i Ungdomsbarometern att Jesus trendar inför 2025 infinner sig frågan vilken Jesus det är som trendar. Kyrkan hävdar envist att Jesus finns på riktigt. Han har en egen personlighet som existerar utanför våra egna föreställningar om honom.
Gud gav oss budet att inte göra oss någon bild av honom. Det glömda budordet. Han existerar på riktigt och ingen bild kan på långa vägar göra Gud rättvisa. Det är bara den bild han själv uppenbarar som på trovärdiga sätt visar vem denne Jesus är.
I sin bok Anteckningar under dagar av sorg, skildrar C. S. Lewis sorgen efter sin älskade hustru, H´s död: ”Inte min tanke om Gud, men Gud. Inte min tanke om H., men H. Ja, och inte heller min tanke om min granne, utan grannen. Ty gör vi inte ofta detta misstag också då det gäller människor som ännu lever – som är i samma rum som vi? Vi talar inte och vänder oss inte till människan själv utan till den bild – nästan den schematiska skolboksbilden av människan – som vi skapat i våra tankar.”
[ Ida-Maria Brengesjö: Är vi villiga att betala priset för att nå unga med Jesus? ]
Utmaningen för den västerländska människan är att hon vant sig vid att sätta sig själv i centrum. Människan är disponerad att bli bildmakare som skapar avgudar. Detta drag drabbar alla, kyrkvana likväl som de som för första gång närmar sig Gud. Vi snickrar och gjuter våra egna gudabilder. I stället för att förstå oss som skapade till Guds avbild skapar vi Gud i vår avbild. Och tillber sedan denna avbild.
Vilken Jesus trendar? Är det min helt egna Jesus? Eller är det Jesus Kristus som fanns före allt och som allt har blivit till genom? Är det den Jesus som uppenbarade Gud själv för oss som vi vill lära känna? Är det den Kristus som vill att vi ska bli en del av hans story, som kyrkan tror? Eller är det den Jesus som jag konstruerar för att passa in i min story, som västerlänningen är lagd att tro?
Eftersom Jesus som är för oss, också vågar gå emot oss när vårt eget liv kräver det.
— Öyvind Tholvsen
Utmaningen till alla oss som är nyfikna på tron, på Jesus Kristus och på en djupare mening i livet är att våga ta ut svängarna helt i detta och landa i ett svindlande erkännande: Att livet inte kretsar kring mig och mina konstruktioner, utan kring Kristus och hans förmåga att rädda var och en från sin egen inkrökthet i sig själva, som teologer formulerar det.
Men då snackar vi om en helgjuten omformning av själva livsförståelsen som utgår från att livets mening är att lära känna Jesus både som vän, frälsare och herre. I stället för att förlora mig i mig själv, vara villig att försaka annat för att vinna mitt eget liv genom den uppståndne och i ödmjukhet segrande Kristus.
Om inte kyrkan är beredd att, genom troheten mot den Kristus som har uppenbarat sig för världen för 2 000 år sedan, ge oss västerländska hedonister motstånd, riskerar hon att bara spä på människans egen tro på att våra hemmasnickrade gudabilder kan rädda oss. Som en mer resonerande Eric Rosén i podden Aftonbladets Daily 15/1 konstaterar, är kyrkans uppgift ”att viga sitt liv åt Jesus och Gud.”
[ Öyvind Tholvsen: Avfärda inte ungas andlighet, Aftonbladet ]
Och när vi lär känna Jesus genom Bibeln är det en person som både lyfter upp människor han möter och ger dem motstånd. Det är den Kristus vi behöver, som både möter oss med barmhärtighet och nåd och samtidigt, eftersom han är för oss, också vågar gå emot oss när vårt eget liv kräver det.
För att avsluta med C. S. Lewis från samma bok: ”Avbilder av det heliga blir lätt heliga avbilder – sakrosankta. Min gudsföreställning är inte en gudomlig föreställning. Den måste tid efter annan brytas sönder. Han själv bryter sönder den. Han är den stora bildstormaren. Kunde vi kanske säga att detta sönderbrytande är ett tecken på hans närvaro? Inkarnationen är det främsta exemplet; det krossar alla tidigare uppfattningar om Messias. Och de flesta tar anstöt av bildstormaren; och saliga är de som inte gör det.”
