Den 21 januari är det 500 år sedan det första vuxendopet genomfördes inom den anabaptistiska rörelsen i Zürich. Ända sedan den tiden har det varit en ekumenisk knäckfråga. De som döper barn tror fortfarande att baptister döper om, vilket de inte gör utifrån en baptistisk teologi, ändå kallades de anabaptister (omdöpare). Det är av ekumeniska skäl värt att påminna om den teologin som gjorde att anabaptisterna valde att bara döpa människor som själv valt att gå dopets väg. Det blir inte mindre viktig i dessa tider av polarisering, förföljelse, krig och konflikter.
Dopet handlade för dem inte bara, som många tycks tro, om att vara trogen mot vad de uppfattade att Bibeln undervisade. Det var också en bekännelse om tillhörigheten till en annan Herre och skulle därför på alla livets områden vara trogen Jesus. Om kejsaren eller den styrande krävde att anabaptisterna skulle utföra handlingar som de uppfattade stred mot Jesus uppmaningar vägrade de följaktligen att utföra dem, till exempel att vara bödel, militär eller att utkräva ränta.
[ Åldersgräns inte aktuellt för troendedop i frikyrkor ]
Dopet var för dem en frihetshandling. Det innebar frihet från alla andra herrar för att tillsammans med andra som också döpts vara Jesus lärjungar. Dopet formande en ny gemenskap skild från andra makter, inklusive politiska, där de i stället var ansvariga inför varandra, genom att ge stöd, uppmuntran och tillrättavisning. Det var alltså en sådan delaktighet det innebar att vara del av församlingsgemenskapen som gjorde att dopet inte gavs till barn. Barn kan inte hållas ansvariga på samma sätt som vuxna.
Anabaptisternas sätt att se på dopet som ett byte av herravälde får konsekvenser för etiken. Det skiljer sig från hur de skandinaviska folkkyrkorna ser på etik. För en folkkyrka har det varit vanligt att förespråka en etik som kan vara giltig för alla. Skälet till det är att kyrkan har varit sammanfogad med såväl den kulturella som den politiska makten, därför behöver den kunna tala för alla.
Så är inte fallet för en anabaptistiskt påverkad teologi. Det går nämligen inte att förvänta sig en kristen etik av människor som inte bekänner Jesus som Herre, det vore helt enkelt inte rimligt. Alla har inte tillgång till Anden och pånyttfödelsens kraft. Innebär det att människor som inte är troende inte kan utföra handlingar som är bra för andra? Såklart inte – men handlingarna motiveras då av annat än Jesus.
Att vara del i den troende gemenskapen innebär därför att en person tillhör en annan gemenskap. Nationen är inte den främsta tillhörigheten utan Jesus.
Frågan är om en sekulär stat inser att den här sortens religiösa gemenskaper kan ha oumbärliga bidrag till demokratin?
— Fredrik Wenell
Den här sortens teologi är därför en utmärkt grund för att som församlingar leva tillsammans med andra i ett mångkulturellt samhälle, inte minst om den som bland många anabaptister åtföljs av en pacifistisk hållning. Det har för dem inneburit att aldrig vilja utöva tvång på någon annan människa eller grupp vare sig det gäller etik eller åsikter. Den ger andra rätt att leva som de finner det bäst, men strävar själv alltid efter att vara trogen mot Jesus och kallar andra till omvändelse.
Den här synen på dopet som en följd av pånyttfödelse och efterföljelsen som delaktighet i en församling fick konsekvenser för deras syn på religionsfrihet. En syn som förefaller vara långt före sin tid. Det fanns såklart ett egenintresse. De ville inte att de som hade den politiska makten skulle lägga sig i deras tro, men de begränsade inte friheten bara till sig själva. De förespråkade också andra människors frihet, både judars och muslimers, från den politiska maktens inblandning, och notera att detta skedde mer än 250 år innan upplysningen. Deras övertygelse om religionsfrihet motiverades av deras tro på Jesus och inte av en liberal människosyn.
[ Dopforskaren: Barnvälsignelse skulle kunna bli ett alternativ till dop i Svenska kyrkan ]
Kristna rörelser med den här sortens idéer har ibland dragit sig undan i mer sektliknande grupper. Det har skett när de valt att isolera sig snarare än att tillsammans med andra söka sin plats bästa. Och det ger ett liberalt demokratiskt samhälle utmärkta möjligheter på helt andra sätt än på 1500-talet. Frågan är om en sekulär stat inser att den här sortens religiösa gemenskaper kan ha oumbärliga bidrag till demokratin?
Det här är några av skälen till att uppmärksamma 500-års firande av det första anabaptistiska dopet. I de ekumeniska sammanhangen är anabaptistiska rörelser i dag välkomnade och lyssnade på, inte minst när det gäller fredsfrågor. Men det finns alltså mer att lära av dem om lärjungaskap och religionsfrihet i ett samhälle där den kristna trons inflytande har minskat.
[ Fredrik Wenell: Hur små barn kan baptister döpa utan att det blir barndop? ]
