Det brukar ibland sägas att hur man behandlar sina unga och äldre säger något om ett samhälle. Om de unga, de gamla, de små och de sjuka behandlas med värdighet och värme så är det generellt sett ett gott betyg; ett gott samhälle där även de röstsvaga behandlas med respekt.
Kanske kan något likande sägas om hur vi behandlar de döda. Sverige är, som Dagen skriver på nyhetsplats, återigen det land i världen där det dröjer längst mellan död och begravning. I inget annat land får kroppar vänta lika länge på kremering, begravningsgudstjänst och begravning. Något att begrunda.
Vad är det som gör att vi dröjer så länge i Sverige med att samlas för att säga farväl till dem som gått vidare? Vad säger det om oss och vår kultur? Om hur vi förhåller oss till döden och vad vi faktiskt värderar i livet?
Kanske är svaret ibland att det funnits goda skäl till att det dröjt. Pandemi. Sjukdom. Långväga släktingar och vänner som vill vara med.
Men ibland, kanske till och med ofta, handlar det måhända om individuell bekvämlighet. Att begravningen ska passa in schemat. I livspusslet. Mellan alla inblandade parters jobbmöten, judoträningar och sportlovsresor ska även moster Lenas sista vila in någonstans. Begravningen blir då lätt något som kan styras om och prioriteras med.
I grunden handlar de svenska extrema begravningsväntetiderna om respekt och värdighet för dem som gått före. Eller snarare vår brist därav.
