Den som trodde att kulturkriget skulle ta slut när Donald Trump kom till makten, om nu någon mot förmodan trodde det, hade fel. Tvärtom har konflikten eskalerat genom en strid ström av politiska beslut som ytterligare driver polariseringen. Det har handlat om stort och smått, men det kanske mest absurda exemplet är beslutet att ändra namnet på ”Mexikanska golfen” till ”Amerikanska golfen”, en symbolpolitik som nästan saknar motstycke, och Google rättar sig efter honom. Det bådar inte gott. Trumps aversion mot Mexiko tar sig orimliga proportioner.
En del har i och med Trumps tillträde glatt förklarat att woke-ideologin äntligen är död. Begreppet ”woke” syftar i politiska sammanhang på en medvetenhet om orättvisor och olika former av diskriminering. Ordet kommer från engelskans wake och handlar om att få syn på och adressera förtryck, ofta kopplat till etnicitet, kön och sexualitet. Men woke är långt ifrån oproblematiskt.
Från höger håll är kritiken hård. De menar att det snarare leder till det motsatta: genom överdriven känslighet inför könsuttryck och ett tvång att ständigt försäkra sig om rätt pronomen har en minoritet tagit makten över språket. Resultatet, menar de, är en slags omvänd diskriminering där majoriteten marginaliseras.
Problemet är att båda sidor i kulturkriget kräver ideologisk renhet och bedriver inkvisition mot den som uttrycker tvivel.
— Fredrik Wenell
Det ligger något kritiken. Woke-ideologin har skapat en rädsla och osäkerhet för att göra fel. När manliga eller kvinnliga attribut exempelvis inte längre självklart kan tolkas som sådana, utan de kan vara precis det motsatta. Vad gör det med det sociala samspelet när ett tilltal av en annan person riskerar att vara en språklig mina? Det riskerar att destabilisera sociala relationer, trots att de allra flesta inte vill göra andra illa. Det blir särskilt olyckligt när samma ideologi, i stället för vetenskap och beprövad erfarenhet, tillåts styra den vård barn och unga möts av när de brottas med sin könsidentitet.
Woke-vänstern peakade i mitten av 2010-talet – åtminstone om Tidskriften Kvartals Henrik Höjers beräkningar stämmer (12/1). Och installationen av Donald Trump i Vita huset visar nog snarare att woke har genomgått en förändring – och förskjutits högerut. Svenska Dagbladets Peter Wennblad (SvD 7/1) fruktar till och med att en ”woke-höger” håller på att växa fram.
[ Polyamori hett debattämne på kyrkomötet ]
Ett tecken på det kan vara att techjättar som Meta, Google, Amazon, Spotify och Ericsson anpassar sig efter Trump. En del uppfattar förändringen som ett bevis för att de tidigare rättat sig efter vänster-woke. De som tänker så menar att den senaste omdirigeringen är ett bevis för att det förtryck som den tidigare åsiktskorridoren utgjorde.
Det är dock inte säkert att bolagen någonsin var särskilt övertygade om woke-vänsterns ideologi. Metas VD Mark Zuckerberg bekräftar att företagets rötter finns i yttrandefrihet, och att deras faktagranskning de senaste åren snarare var ett avsteg från den egna värdegrunden när det givit efter för woke-vänstern. Men nog borde det vara rimligt att stora företag som Meta ändå vore mer rotade i sina värderingar?
[ Steven Crosson: Cancelkulturen - en synnerligen ohälsosam pandemi ]
Kanske är därför en rimligare tolkning att Zuckerberg helt enkelt gör det som gynnar företaget och de makthavare han just nu vill associeras med. Kapitalets känsliga näsor har förstått att det är en ny sheriff i stan som kräver en annan sorts anpassning.
Storföretagen är ett utmärkt exempel på hur lätt det är att av olika skäl vilja rätta sig efter den som just nu har makten. Den risken finns också för kyrkorna, vilket historien har gott om exempel på. Men det är inte svårt att hitta exempel i nutid. De evangelikala kyrkorna i USA har valt att sälja ut sina övertygelser i utbyte mot politisk makt. Det är åtminstone vad Ben Howe argumenterar för i boken The Immoral Majority. Hans tes är att Trump gav kyrkorna inflytande i utbyte mot politisk makt. Att Donald Trump själv på intet sätt levde upp till de dygder evangelikaler tidigare hållit så kära verkade inte spela någon roll, så länge de fick inflytande.
Att trender som woke, yuppies och nykonservatism kommer och går borde varje kristen med några år på nacken vara väl medveten om. Just därför ska kyrkan aldrig gifta sig med den rådande ideologin, för då blir hon snart änka. Kyrkans enda Herre är Jesus Kristus och därför borde kyrkan alltid vara medveten om att hon aldrig ska alliera sig med politisk, ideologisk eller monetär makt. Ändå tycks det vara lätt att ge efter.
Problemet är att båda sidor i kulturkriget kräver ideologisk renhet och bedriver inkvisition mot den som uttrycker tvivel. Den situation som uppstått i det stora landet i väster borde väcka eftertanke hos kristna, till och med leda till ett uppvaknande. En nyorientering skulle ge oss möjligheten att vara en konstruktiv motkraft i det upptrappade kulturkriget.
[ Frida Park: Folkkyrkan som blev woke-kyrkan? ]
Bibeln beskriver en Gud som står på de utsattas sida, vare sig det gäller en rik (tänk Sackéus) eller en äktenskapsbryterska. Båda kallas till omvändelse. Det är också lätt att förstå att det är en oerhört utsatt situation att tvivla på sin könsidentitet och samtidigt inse att de allra flesta inte ifrågasätter den. Det är därför inte orimligt att idén om det flytande könet bidrar till att fler upplever sig tvingande att ställa frågor om könsidentiteten. Det borde kunna gå att hålla två saker i huvudet samtidigt.
I ett samhälle kommer det alltid finns de som inte är överens med varandra. Det är därför vi har demokrati. Det går i en demokrati att hålla fast vid det som är sant, rätt och rent utan att kräva att alla ska hålla med eller tvinga andra att rätta sig efter det.
Både kyrkorna och samhället har därför mycket att lära av Jesus. Jag är ganska säker på att han sa att det bästa är att bemöta andra så som man själv vill bli bemött. Jag tror också att han nämnde något om att göra motstånd genom att vända andra kinden till. I dessa ord ligger en enkel, men svår, lösning på kulturkrigets upptrappning. Vågar vi kristna säga ja till den kallelsen?
